Att resa (med SJ) är att dö en smula

28 06 2010

Så. Vin och pilsner var urdrucket. Vänner och släktingar hade hälsats på. Grillar hade gått varma och brännor av raggartyp hade anlagts. Man hade midsomrat färdigt och ville åka hem. Och hem från Värmland åker man med SJ. Även om det inte går så fort som man kanske hade velat. För man har liksom inget val.

Tåget var varmt och saknade obokad vagn samt öppningsbara fönster. Men jag vill ändå hävda att det kunde ha varit mycket värre. För vi hade en sittplats ihop. Vi behövde inte passa något anslutande fordon. Gnesta med sjöutsikt är långt ifrån det fulaste ställe man kan bli strandsatt på. Vi var lediga dagen efter. Vi var i alla fall inte från Holland på väg mot Ängby utan en susning om hur man tar sig dit ens när tågen går som de ska. Och vi hade sällskap. Men så jävla kul är det faktiskt inte att sitta och lukta gammal fot på ett tåg i Gnesta i väntan på att nån ska orka ta reda på varför i helvete tåget inte längre funkar. Men den hårt pressade lokföraren skötte sig ganska bra med den bristfälliga info han hade till hands, ”Jaha, nu säger de att det redan har varit ett avbrott i tågtrafiken och att SL har lite dåligt med folk så här i midsommar, så det blir nog inga ersättningsbussar. Och, näe, pendeltågen går visst inte heller. And here in english. The latest news is… that we don’t know anything”, och stämningen var förvånansvärt god i hettan.

Någon hade rivit ner en elkabel över spåret, och vi var strandsatta i ganska exakt 2½ timme. Det är knappast första gången det inneburit risk för blodstörtning att resa med SJ, och detta hade kunnat bli en helt tokigt arg omgång SJ-smisk med överdrivet många osunda adjektiv, men jag är en Obvious och vi tar motgångar med jämnmod eftersom vi är uppfödda med Luther och vet att det lika gärna hade kunnat vara bra mycket jävligare. Till och med sambon, som vanligtvis har ganska svårt att acceptera motgångar, gillade läget och höll, i stället för att svära och muttra, långa utläggningar och analyser om alla de släktingar och vänner hon stiftat bekantskap med under midsommarhelgen, samt poserade villigt i motljus och med sjöutsikt för minnesdokumentet ”Strandsatt i Gnesta 2010”.

Men lite jobbigt blev det ändå när vi äntligen kom fram till T-centralen vid ett-tiden bara för att med halvöppna munnar kunna konstatera att nästa tunnelbanetåg inte behagade arsla sig dit förrän klockan 05.08 samt att taxikön utanför var rent löjligt lång. Först i dag föll poletten ner angående t-banan – sommartidtabeller ju – och när väl ryktet spridit sig om den legendariska taxikön styrde varenda bulle i hela stan ditåt och vi låg i våra sköna sängar några minuter före 2.

Att resa är sannerligen att dö en smula.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: