Visst gör det ont när hjärtat brister

17 06 2010

Jag vet inte om jag går och bär på en masochistisk gen, eller om – vilket jag förstås hellre vill tro – bara när en elementär kärlek till det vackra spelet framför torftig resultatjakt. Hur det än är med det så har jag an sällsam förmåga att hysa kärlek till lagen som alltid, utan undantag, kommer att göra mig besviken. Ryssland, Nigeria, Everton, ÖSK, alla hade de det, i varierande grad, det självdestruktiva draget och förmågan att drabbas av alla världens jävelskap. Men inte ens jag kunde i min vildaste pessismism se ens ett blekt Nigeria misslyckas med att krossa Grekland, Men nog kunde de det alltid.

Ändå såg allting ljust ut. tidig ledning och klar kontroll på matchen, och jag hann väl knappt börja fundera på hur många baljor de skulle orka dunka in när nån Kaita – en spelare om vilken jag vet inget (ty dylikt är dagens nigerianska landslag) – fick hjärnsläpp och fuckade upp allt. Jag säger inget om utvisningen, reglerna tycks vara väldigt tydliga där, men man kan ju subtilt antyda att greken, som plötsligt fick så ont i huvudet av vinddraget mot knät att han kastade sig bakåt och rullade tre varv, borde vara värd åtminstone ett litet gult kort för sin skådespelarkonst.

Så gick det som det gick. Ett demoraliserat lag utan offensivlusta, hjärta eller vilja förvandlades som av ett trollslag till en flock hungriga vargar, och det var bara en tidsfråga innan de skulle vända.  Självfallet efter en tavla av den tidigare så heroiskt spelande Enyeama i målet. Visst, Nigeria går fortfarande vidare om de bara slår Sydkorea i sin sista match, men både du och jag vet att det aldrig kommer att hända. Så passerade ännu ett VM i sedvanlig besvikelse.

* Och analysen är gjord med reservation för att jag egentligen jobbade/drack öl under matchen om jag nu skulle vara ute och cykla med någon detalj.

Och nu sitter jag här och kommer på mig själv med att vara förvånad över att Frankrike faktiskt för matchen mot Mexico. Så långt har det alltså gått. Mitt förtroende för Frankrike är helt väck. Så nu blir det väl guld.

Samtidigt som vi (och media) sitter och frossar i den vackra sporten håller mörkermän i både Europa och Sverige på att montera ned vårfrihetdemokrati och yttrandefrihet, helt lagligt och utan att ens skämmas. Om detta borde man förstås skrika, kämpa och vråla, men det här är inte en sån blogg och jag har en känsla av att ingen kommer att bry sig om det heller. Man kanske bara ska gråta en skvätt och sen gå ur facket.


Åtgärder

Information

One response

11 10 2011
We’re going to Kiev « En ond plats

[…] sina realiteter. Som varför ett överdrivet idrottsintresse inte passar sig för medelåldersmän. Besvikelserna det medför är nämligen fortfarande inte socialt accepterade. Bevismaterial A: Armenien. Ett ungt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: