Hem till byn

2 06 2010

I populärkulturell fiktion är bröllop och begravningar ypperliga bakgrunder för dramatiska eller tokroliga händelser. Att det är så beror förstås på att de redan från början är känslomässiga slagfält, men i verkligheten säger min erfarenhet att slikt är sällsynt.

I dag begravde vi den stränge patriarken, min farfar. En odal åttafingrad åttabarnsfar, som en gång ägde byns enda häst, nykter, gudfruktig och med fingrarna i allt som händer i socken. (Men som, visade det sig när farmor gick bort efter 60 års äktenskap, knappt visste hur man sätter på spisen.) Från honom härstammar de tysta, starka, lutherska männen som format även mig. Det var med andra ord ont om flammande griftetal, men ”god” stämning ändå.

En dag av sorg, förstås, men när det kommer till drama var det sämre. En och annan kusin siktades i jeans eller sneakers, en mobiltelefon skenade i kyrkan och en potentiellt explosiv Israeldiskussion påbörjades med avslutades innan det hettade till. Och Kusin Susanne höll ett fint tal, för det är hon som har talets gåva bland ättlingarna.

Och i Örebro siktade jag en lila stadsbuss, har ni hört, och som om det inte räckte med det helgerånet så har de ändrat linjenumren. Buss 2 till Brickebacken! Helt absurt. alla vet ju att det är tolvan som går dit. Nej, nu är förvisso ingenting längre som förr.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: