Älskade hatade kval

23 05 2010

Under årets hittills största fotbollskväll valde min kära sambo att bjuda hem sina tjejkompisar för att fira sin fölsedag lite till med en vin-picnic. (Hon gillar att fira sig själv). Som om vore det ett utslag av utstuderad ondska. Men, rutinerad som jag ändå är, lyckades jag se det mesta av båda matcherna. Så här i efterhand kunde jag förvisso ha skippat den sista, faktum är att det inte slog mig förrän i går morse att Champions Leaguefinalen minsann skulle spelas på en lördag, och inte på den sedvanliga onsdagen. Så mycket för min fordom autistiska fotbollsmani. Ett typiskt räligt Inter vann på ett typiskt räligt sätt. Den matchen gjorde ingen neutral glad. (Och skiter du i fotboll behöver du inte läsa längre än så här.)

Men gårdagens stora match var förvisso en magnifik fest. Storskrällen Blackpool mot storsatsande Cardiff City var en win-win-tillställning redan på förhand. Extra raffinerat, eftersom Blackpool på vägen slagit ut Nottingham med 6-4, trots att förre Cardiff-legendaren Robert Earnshaw hängt två, och då Cardiff slog ut Blackpool-tränaren Ian Holloways (en lirare värd ett helt eget inlägg) förra klubb Leicester på straffar. I halvtid ledde tangerinerna med 3-2 efter att ha hamnat i underläge två gånger, samtidigt som Cardiff sett sin Michael Chopra pricka målramen två gånger om, tvingats byta ut sin forward Bothroyd efter tio minuter samt fått ett sista minuten-mål underkänt för offside. Dessutom vackra mål och ett tempo som kombinerat med temperaturen för dagen lovade mången indianare mot slutet.

Om den första halvleken var en magisk fotbollsfest, var den andra det som gör kval till både den mest underhållande och vedervärdigaste företeelsen människan har uppfunnit. Segt, händelsefattigt och samtidigt dödligt spännande. Men när Stevie G:s kusin Anthony Gerrard (för övrigt kvalfinalens tredje Everton-produkt – de andra var, som ni ju känner till, Pools Southern och lånet Coleman) irrat ända fram till straffområdet bara för att snubbla till sekunden innan han skulle bli hela Wales hjälte (bland icke-svanar) med en sträckt vrist i slutminuten var saken klar. Blackpool tog sig, i sin hundrade ligasäsong i rad, upp i högsta serien för första gången på 39 år. Det hade ingen jävel trott.

Franskt vin som blev gångbar engelsk fotbollsfärg.

Premier League kommer nästa säsong inte bara ha två klubbar spelandes i claret (ity Burnley åkte tyvärr ur) utan även två lag i orange. Och viktigast av allt – Premier League kommer äntligen att få njuta av Ian Holloways odödliga svada. Framtiden är i sanning ljus och färgglad.

Progress indeed

What aboyt them Tangerines then? Nja, ligans piffigaste laguniform kommer inte att räcka långt såvida inte deras lettiske bankdirektör pungar ut med rejäla transferpengar, då kaptenen Charlie Adam är den ende kvalhjälten som rimligtvis håller PL-klass. Och det lär han inte göra, eftersom risken är stor att det, efter en snabb nedflyttning, skulle göra Blackpools ekonomi lika darrig som Cardiffs blev nu i och med det missade avancemanget. Vilket bara är ännu en anledning att gilla Blackpool. Det och att matchjälten ser ut så här.

Brett Ormerod. Hjälte.


Åtgärder

Information

2 responses

23 05 2010
sienna

Du fick faktiskt sitta kvar framför tv:n och titta klart! KVERULANT!!!

23 05 2010
Ron Obvious

Jag kverulerar hur mycket jag vill i min egen blogg. *tbppht*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: