Finsk stämning (eller En Bloggfrossa-cover)

19 05 2010

Läget kändes tryggt. Dagens trettontimmarspass var avklarat och bara en kortare tunnelbanetur skiljde mig från ett välförtjänt rendezvous med sängen. Sen stannade tåget till vid Slussen och jag skulle snart inse att lidandet inte ens hade börjat. Ty där stapplar två finska gentlemän in, och av deras kroppsspråk att döma är de halvvägs igenom en stabil veckolång fylla. Men jag är inte orolig än. Faktum är att mitt undermedvetna är ganska tillfreds, övertygat som det är om att här kommer två narrar från samhällets undersida att betrakta under inre glåp och glam, det här blir roligt. Jag kunde inte ha mer fel. Det här skulle inte bli roligt.

Det visar sig nämligen att det bara finns sittplats till den ene finske gentlemannen. Den andre – ja, han får snällt stå. Trots att det inte går att hitta något snällt i hans uppenbarelse. Han har ett ansikte fårat som vore det sandblästrat, som vore det skulpterat av ett synskadat surrealistiskt geni, som hade han fått stryk av en lastbil. Det är ett anlete som präglats i floder av Koskenkorva och allmänt osunt leverne. Detta toppas med en gles Bronson-mustasch. Faktum är att han påminner ganska starkt om Charles Bronson i sin krafts dagar om Charles Bronson hade varit hundra år gammal i sin krafts dagar. Bortsett från att den här mannens uppsyn skulle få Bronson att kissa på sig. Kort sagt: här har vi en riktig odygdspåse. Det här blir otäckt. Här hade jag fortfarande möjligheten att fly. Men jag flydde inte. Stort misstag.

Mes.

Naturligtvis bekräftar han även alla andra fördomar jag har om äldre finska män. Han vinglar. Han luktar sprit. Hans mellanbruna gabardinbyxor är sannolikt inköpta på B&W. 1976. Och den hårt slitna skinnpajen är troligen en trofé från något offer i ett fylleslagsmål. Och varje mening han utstöter är som ett separat vredesutbrott, och varje mening innehåller minst ett framväst perkele. Med en röst som luktar vanemässig hustrumisshandlare, 50 års tungt spritmissbruk och gammal italiensk filmmaffiaboss. Fast lite farligare. Han låter ren ondska. Han ser ut som ren ondska. Och han står alldeles bredvid mig. Det är förmodligen här jag börjar flacka med blicken.

Då börjar tåget att kränga. Det som händer nu får det att svartna för ögonen på mig. Ty det är nu som Charles Bronsons elake storebror parerar krängningarna genom att luta sig mot mig. Fast i det här fallet är ”luta sig mot mig” väldigt klena ord. Det som händer är att han pressar sina beniga skinkor runt min axel. Den fan sätter sig på min axel. Jag har 67 kilo finländsk stereotyp fastkilad mot min kropp. Och jag kan inte göra nånting. Annat än att stirra tomt i ren oförfalskad panik. Det är ett minst sagt ovärdigt läge. Jag är nedsmutsad, förnedrad.

För ett ögonblick överväger jag möjligheterna att åla mig ur det onda stjärtgreppet och söka mig till en helt annan, icke närliggande del av tåget, men inser snabbt att detta skulle innebära att ett balansförfördelat fyllo skulle krascha rakt ner över den lilla flickan som sitter bredvid mig och låtsas vara djupt koncentrerad på sin bok. Och att den enda rimliga påföljden av detta är att finske Bronson strimlar mig från anus till anus med den kniv jag utgår ifrån att han har, medan hans dryckesbroder ömsom öser finska eder över mig och ömsom skrattar på ett osunt sätt. (Ironiskt nog, eftersom min hjärna nu instinktivt fantiserar ihop många olika sätt att dräpa min plågoande på.) Så jag sitter. Och lider.

Och i rutan framför mig sitter det en fan och flinar åt mig. Han har följt hela utvecklingen från snett leende till sinnessjuk skräck. Och han gillart. Så nu fantiserar jag även om att döda honom. Märk väl att vår vän inte tycks ta någon som helst notis om min prekära situation. Han fortsätter att rya på finska om ond bråd död och busgroggar (gissar jag) med sin lika hese vän, totalt obekymrad om att han har 75 kilo akademiker fastkilad i röven. Det börjar nu att rycka okontrollerat i ansiktet på vår publik, och jag hoppas med varenda por av min kropp att han ska tappa behärskningen och börja gapskratta så att det istället ska bli han som får bli huvudperson i knivhuggarfesten. Men han håller ut.

…Och av någon anledning gör även jag det. Det är min smala lycka att en plats blir ledig efter blott ett par stationer. Mot alla odds noterar mitt finska påhäng detta och manövrerar sig dit, mer med hand- än benkraft, och kan därifrån fortsätta sitt spirituella samtal. Med en lättnadskänsla av bibliska proportioner plockar jag fram min bok igen och tackar gudarna för att de låtit mig överleva. Min hjärna registrerar inte ett enda ord i boken, men det sista jag tänker göra nu är att lyfta blicken igen och riskera att mötas av ett hånfullt ögonkast från min förnedrare.

Det blir min station och mitt lidande är över. Ett lyckligt flin från min publik blir min avskedshälsning och när jag ånyo kan andas frisk, Koskenfri luft igen svär jag för mig själv att jag aldrig mer ska åka tunnelbana igen. Fast jag vet att jag kommer att göra det igen nästa morgon. Som en halv människa.


Åtgärder

Information

12 responses

20 05 2010
Messa

Jag hittar ett ljug i den här storyn.

20 05 2010
Ron Obvious

Jag åberopar Konstnärlig Frihet. Min vikt är av mindre vikt.

20 05 2010
30+

Utan tvekan det roligaste inlägget den här månaden. Och då menar jag alla bloggar som finns.

20 05 2010
30+

Ja vadå 75 pannor? Är du 1.50 lång eller?

20 05 2010
Ron Obvious

Tack, det var rart skrivet. Jag försökte alltså skriva som Mikebike, eftersom hela situationen var så majkbajksk. Och jo, jag är förvisso inte särskilt högrest.

20 05 2010
Messa

Mina dagar i högklackat är över.

20 05 2010
sienna

HAHAHAHA! Ett riktigt trauma. Du får börja med axelvaddar.

20 05 2010
Ron Obvious

Idag konsulterades jag naturligtvis med en munter speleman i t-banan hem. Men det var ändå ingenting i jämförelse. INGET, säger jag!

21 05 2010
Fnurp

Trevligt skrivit.

Tur man bor i en mindre stad, här har vi inte sådana typer och de vi hade har polisen stampat ihjäl.

Bronson åter kommer med gämna intervall i denna blogg, också trevligt. Tycker du kunde sparat en liknande muche.

21 05 2010
Ron Obvious

Du får tänka dig en Bronson mellan bild 5 och 6 i den episka skäggoffrardokumentationen.
Mer om Charles Bronson här: http://www.badactors.se/charlesbronson.asp

29 10 2010
Grötanarkisten « En ond plats

[…] den noggrant innan detaljerna börjar blekna och slockna. Det hände sig en gång i tunnelbanan att ett finskt fyllo virade sina späda skinkor runt min axel. Det var traumatiskt. Men jämfört med dagens t-baneupplevelse var det inget. INGET, säger […]

12 12 2010
Vi jubilerar! « En ond plats

[…] Finsk stämning (eller En Bloggfrossa-cover) (Maj 2010) Det hände sig en gång att en finländsk man satte sig på min axel. Det var… ledsamt. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: