Nattliv i småstaden

15 05 2010

I min sambos ära samlades vi ett gäng för att göra Karlskrona. Gänget bestod, förutom oss, av några av Messas kompisar. Minst fyra av dem hade jag träffat förut och bland de övriga fanns det en som sportade något så anmärkningsvärt som ett emaljöga. Vilket det var gick inte att lista ut genom att jämföra ögonen, men väl genom att studera ögonlocken. Hur det nu var så går småstadsbarrundan till så att man dricker cirka ett glas på varje ställe för att sedan gå vidare till nästa. På så sätt missar man inga eventuella bekantskaper samtidigt som man har en lämplig ursäkt för att lämna eventuella oönskade bekantskaper bakom sig. Och vi fick förvisso uppleva båda ändarna av kroglivet.

Som sämst var det på Fox & Anchor, den klassiska puben med hångelkatakomber i källaren där vi stötte på självaste Claes Månsson vid vårt förra besök. Denna kväll var det quiz night och det är ju förvisso lite irriterande, men inte i närheten av den vånda som skulle drabba oss efteråt. Ty då var det open stage. Open stage, kan jag förtälja betyder att vem som helst, oberoende av eventuell begåvning ges plats på scenen. Och det gjorde de också. Först ut var en man i lägre medelåldern som gick ut hårt med Tomas Ledin-låtar. Sjunga kunde han inte, och man kunde kanske tro att han skulle kompensera sina begränsade röstresurser med ett utlevelsefullt framträdande men där bet ni er i tån, det gjorde han alltså inte.

Alltid något i backfickan.

Illa blev värre när det gick upp för oss att han tänkt stanna på scenen länge. En ynka låt var definitivt inte gott nog åt henom. Sällskap efter sällskap reste sig besvärat för att söka sin lycka annorstädes och inte ens croupieren fick sällskap vid black jackbordet. Lokalen var i det närmsta tom när mannen äntligen vaggade av till konferencierens nästan desperata vädjan efter applåder. Vi andades ut i ganska exakt två minuter innan en bred kvinna tog plats vid gitarren och tvingade oss att ånyo känna krypningar i nacken. Glatt började hon sjunga oanständiga sånger. Vid det laget släpade förortsmorsan med våld med mig ut för att röka för att aldrig återvända in igen, så jag fick inte veta hur den publik som ändå återstod i lokalen reagerade på den burleska vändningen kvällen tagit, eller huruvida Bengt Sändh och Johnny Bode vänt sig i sina eventuella gravar.

Istället hamnade vi på Harrys vilket var en biograf senast jag var i staun. Ett Harrys som, tvärtemot det vedertagna Harrys, inte minde om Ålandsbåt och desperation utan av minimalistisk design och sprithinkar. Plötsligt hade vi champagneglas i händerna och hängde med det vackra folket, och en kvinna som gjorde ett galet intryck försökte kommunicera med mig. Messa har tydligen kontakter. Allt medan blivande studenter stuffade runt i små flourescerande kläder (vilket var avgjort effektfullt i den isblå belysning som tydligen är allra trendigast i Blekinge just nu).

Kvällen avslutades på ett kebabställe där Messa föreslog partnerbyte med sin kompis, vilket jag avböjde med vetskapen om att kompisens mest frekventa partner för tillfället är en gigantisk svart man. Vi såg inte Hempo Hildén den här gången heller. Mina misstankar om att han blott är en myt förstärks.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: