Veckans bajsmackor

23 01 2010

Det har varit en dålig vecka för postbaserad konsumtion. Men det hela började redan i november eller så. Det var då jag slutligen insåg att terrorn aldrig kommer att sluta, och resignerat accepterade ComHems enträgna krav på att jag minsann bara måste skaffa telefoni hos dem. En fräck inspelningsbar digitalbox, en reducerad månadsräkning och en trådlös telefon slöt avtalet. (Plus att flickvännen av någon anledning faktiskt vill ha en fast telefon). Några dagar senare fick jag i min brevlåda en fullmakt på vilken jag anmodades avslöja vilket mitt gällande telefonabonnemang kunde tänkas vara och vilket nummer det var anslutet till. Eftersom jag inte innehaft fast telefon sedan sommaren 2006, strax innan jag lämnade Örebro för hufvudstaden, knycklade jag ihop pappret och slängde det i pappersåtervinningen.

Bad idea.

Ett par händelselösa månader senare insåg jag att jag var tvungen att ta kontakt med ComHem självmant om jag nånsin skulle få tillgång till tjänsten jag egentligen inte ville ha men som jag låtit dem tjata på mig. Till min oomkullrunkeliga förvåning tog det mig endast 2-3 minuter att få tala med en ComHem-människa per telefon, och människan i fråga lovade att skicka en ny fullmakt, som jag, några dagar senare, fyllde i sanningsenligt och skickade tillbaka. I förrgår, föredömligt snabbt, kom det otillfredsställande svaret. Eftersom mitt gamla abonnemang (som jag alltså inte längre har) inte hörde hemma i Stockholm kunde de inte göra något. Vilket alltså innebär att jag måste göra ett nytt försök per telefon för att förklara att det som de upplever som ett problem inte är ett problem eftersom det inte existerar och inte har existerat på flera år, och något säger mig att det inte kommer att gå lika lätt denna gång. Man kan även fråga sig varför inte den påstridiga personen som prackade på mig det nya abonnemanget gjorde en liten anteckning av min långa harang om hur jag inte har något behov av fast telefoni ity jag klarat mig i flera år helt utan.

Så att vi alla hade sluppit all denna slösade tid som vi aldrig kommer att få tillbaka.

I söndags fick jag ett ryck och gjorde en ohemult stor order på CDOn. Dels beställde jag äntligen den mytomspunna The Wire-boxen. The Wire är en kriminalserie som i fem säsonger gick förbi alla obemärkt, undangömd på nån sen vardagskväll, men som nu återupptäckts av alla som påstår sig ha lite smak, och är tydligen det bästa sedan Hylands Hörna. När mina kollegor häromveckan började droppa citat från serien och försöka överträffa varandra i hur bra just den säsongen de tittade på just nu var bröt jag ihop och bestämde mig för att köpa den. Eftersom flickvännen hojtade och ville ha alla Toni Morrisonböcker hon inte läst passade jag på att även komplettera min samling Mike Gayle och David Sedaris. Sammanlagt 11 produkter beställde jag och såg en ljuv framtid framför mig.

Busted at last!

Men se, inte ens de i vanliga fall så pålitliga CDOn gick att lita på. Det började med att de mejlade och skuldmedvetet bekände att de fuckat upp min förskottsbetalning och att de därför måste fakturera om senare. Lite senare samma dag plingade det in en bekräftelse på att mitt paket var på väg. Det var bara det att det paketet endast skulle innehålla The Wire-boxen. En box som åtföljdes av en faktura på just den produkten och ingen annan. Så nu ser jag framför mig hur jag kommer att tvingas betala varenda grej för sig, förmodligen åtföljda av ett 37 siffror långt OCR-nummer. Dessutom var boxen kass, i det att det varken bjöds på extramaterial eller ens en liten booklet att bläddra i medan man försöker att låta bli att önska död och anala vårtor till den som bestämt att jag måste titta igenom ett långt löjligt antipiratmeddelande, som inte går att spela förbi, och som jag har svårt att se poängen med då den enbart finns på produkter som har köpts på legalt sätt och därför på ett jätteeffektivt sätt får folk att vilja sluta köpa dylika produkter på ett legalt sätt.

Slutligen, i går, kom jag hem från jobbet och möttes aven liten lapp från UPS. Jag förstod ingenting först, tills jag läste den lilla, lilla texten på den lilla lappen och förbluffad förstod att Dell, i sin stora vishet, beslutat att skicka min tonerampull (som är c:a fem cm bred), och de 30 fotopapper i kuvertstorlek som jag beställt, med personligt bud. Hur fantastiskt osmidig får man egentligen bli? UPS leveranser är så här smidiga: de förväntar sig att du ska vara på plats när de ringer på dörren för är du inte det så måste du hämta paketet på deras närmsta kontor, vilket i det här fallet är Bromma, och du har exakt sex dagar på dig att hämta paketet, annars skickas det tillbaka till försäljaren. Problemet med att vara hemma när UPS kommer är att det är helt omöjligt att veta när de kommer eftersom de inte informerar om såna petitesser. Ej heller finns det något telefonnummer dit man kan ringa och försöka ta reda på dylika saker. Och tror du att du kan klicka i en liten ruta när du beställer, som ber om att få din beställning i ett vanligt vadderat kuvert, eftersom det ryms i ett vanligt vadderat kuvert som utan problem kan stickas in genom din brevlåda så tror du väldigt fel, din naiva jävel.

Så nu sitter jag här undrar jag vilket som är det allra tyknaste och minst ansträngande sättet att be både ComHem,  UPS och Dell att dra åt helvete och stanna kvar där.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: