Första Mosebok – en recension

9 01 2010

Det är viktigt att läsa. Förkovra sig. Men samtidigt är tiden knapp och man vill akta sig för att slösa dyrbar tid på att läsa texter som inte är bra. Därför har jag ödmjukt tagit på mig att varna för ett nytt debutantverk i äventyrsgenren som faktiskt inte alls är bra. Verket i fråga heter Första Mosebok, och om det är en indikation på författarens talang så lär Mose aldrig komma ut med sin andra bok.

Fint tecknad, bizarr story

Redan i de första kapitlen anar jag oråd. Historien börjar nämligen med två alternativa inledningar, som är nästan likadana, men som skiljer sig i viktiga detaljer. I det första kapitlet skapar Gud – som är bokens alltid närvarande huvudperson – en helt ny planet och avslutar med att skapa man och kvinna. I det andra kapitlet – hör och häpna – är det som att det första kapitlet aldrig har hänt, och Gud tvingas bygga planeten igen. Fast den här gången skapar han mannen lite tidigare, före både växtligheten och djuren, och låter mannen döpa allt annat han hittat på, och allra sist tar han en bit av mannen att skapa kvinnan av. Här kan jag känna att en redaktörs fasta hand hade kunnat göra nytta. Även om författaren är vankelmodig – välj en version, för helvete!

Sen följer en kortare bihistoria om hur Gud, som hyresvärd, vräker mannen och kvinnan, från den trädgård där han låtit dem bo och förvandlar den till en sorts gated community. Trots att det inte finns några andra hyresgäster att finna – mannen och kvinnan är de enda människorna som finns vid det här tillfället. Nåväl, Adam och Eva, för det är så människorna kallas, låter sig inte nedslås utan lever vidare och avlar tvenne söner, Kain och Abel. Av oklar anledning – men jag tror att det har att göra med avundsjuka – mular Kain Abel med en sten och måste därför även han lämna landet (vilket det nu är, det framgår inte riktigt) för att undgå Guds vrede.

Nu blir det riktigt bizarrt. Minns att Kain är den ende nu levande avkomman till Adam och Eva, följaktligen är en av bara tre människor på jorden. Döm om min förvåning när jag läser vidare och, förbigående, får veta att Kain plötsligt får sonen Henok med en hustru som han ”tagit sig”. Alltså, kalla mig överdrivet kritisk om ni måste, men var i helvete kom den frun ifrån??? Är det meningen att läsaren ska tro att hustrun dykt upp ur blotta intet? I så fall tycker man att författaren åtminstone hade kunnat bemöda sig med att ge denna mirakulösa varelse ett namn! Nej, redan här, i fjärde kapitlet, tycker jag att jag har fog för att hävda att författaren inte tar läsaren på allvar.

Därefter kommer det ett skittråkigt längre inpass som inte är något annat än en släkttavla. Kvinnan, som plötsligt materialiserats från intet, och som inte tycktes viktig nog att ens namnge, är nu plötsligt så viktig att varenda jävla son, sonson, sonsonson, och så vidare i urrton led, som hon klämt ur sig måste redogöras för. (Döttrarna nämns överhuvudtaget inte.) Det här är inte bara usel dramaturgi och konstig kronologi, det är dessutom obegripligt. Här får vi också, även då i förbigående, reda på att det finns jättar på planeten, något som vi tidigare inte fått så mycket som en ledtråd om. Nåväl, summan av denna redogörelse är att vi får reda på att folk ynglade av sig som kaniner, att de dessutom gjorde det utan att bry sig om rasgränserna – människor hästaklafsade både med jättar och ”gudomliga varelser” (Gud själv???) – och att folk blev sjukt gamla, uppåt tusen år faktiskt.

Rasblandningen gjorde, av okänd anledning – återigen struntar Mose i att ge nån som helst bakgrund eller motivering till varför saker och ting sker – att människorna blir onda, och det gör Gud vansinnigt arg. Det är nu han inser att hans lilla experiment med människorna inte funkade som han hade velat och bestämmer sig därför för att dränka dem, som de löss de är i hans ögon. Och där hade historien kunnat sluta, om det inte vore för att Gud trots allt hade ett gott öga till en skäggig bondjävel vid namn Noa. Så Noa får leva, bestämmer han.

Nu börjar historien för första gången gripa tag i mig, ty Guds avlivningsmetod är ganska raffinerad. Han ger Noa en ritning till ett stort skepp, som han kallar för ”ark”, och befaller honom att bygga den, för då ska han och hans familj skonas. Därefter tänker han låta det regna i typ sex veckor så att hela planeten blir översvämmad. Arken ska vara 300 alnar lång och rymma en hane och en hona av alla levande varelser. (Jag tänker inte ens spekulera i hur själva insamlandet av djuren gick till – som ni säkert förstått får man inga ledtrådar härom av vår berättare.) Här blir det lite problematiskt att verifiera huruvida det verkligen är realistiskt att klämma in så många kreatur i en sådan båt. En aln är nämligen inget absolut längdmått. Olika länder i olika tider har haft sina egna aln-varianter, men det verkar som om en aln sällan överstiger en meter. Så jag tänker mig att det blev lite trångt. Särskilt som det också måste finnas plats för mat till alla i ett års tid – för så länge dröjer det innan allt vatten sjunkit undan igen.

Det blir i alla fall som det var sagt, och efter ungefär ett år kan de alla äntligen komma ut ur arken. Och här blir det jättekonstigt igen. Noa har alltså tagit på sig det hiskeliga arbetet att samla ihop två exemplar av varje jämra art på jorden (även de tidigare nämnda jättarna, får man anta) för att på så sätt säkerställa deras fortsatta existens. Så vad tror ni är det första karlfan gör efter att ha klarat översvämningen? Jo, och nu citerar jag, ”Och Noa byggde ett altare åt Herren [Gud, alltså, Min anm.] och tog av alla rena boskapsdjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.” Hur dum får man bli egentligen? Och inte nog med det – Gud blir dessutom skitnöjd över detta! Så nöjd att han lovar att aldrig mer utrota alla planetens invånare. Man kan tycka att man borde kunna lova en sån sak utan att behöva utrota en massa boskap och fåglar.

Ja, jag ska inte gå igenom hela storyn, även om jag kan lova att det inte finns någon spänning att förstöra, men ungefär så här fortsätter det. Noas familj befolkar i alla fall planeten och vi kan läsa jättemärkliga logikluckor och ett orsak och verkan-samband som från en sjuk hjärna (en man, och alla hans nästkommande ättlingar, döms att bli slavar för all framtid för att han råkat se sin pappa naken, två systrar gör upp om att supa sin gamle far full och våldta honom för att rädda släktens fortlevande (han är dessutom för full för att överhuvudtaget märka något av detta, men lyckas trots detta befrukta döttrarna), eller stadsbon Lot som hellre låter sina grannar rånbögmörda sina döttrar än att låta dem få sodomera hans nyanlända gäster, vilka han aldrig träffat förut, för att bara ta ut ett par exempel).

Historien präglas även av en frapperande brist på variation. Ta till exempel karaktären Abraham, som när en paranoid rädsla för att bli dödad varje gång han är ute och reser, eftersom hans fru är så snygg, och då därför hävdar att hon är hans syster. Första gången han testar knepet så slutar det med att en smärre förbannelse läggs över ett helt folk, trots att de handlat i god tro. Men Abraham är tydligen lite korkad, alternativt våldsamt själviskt, för han lär sig inget av detta och gör om hela grejen en gång till, med liknande resultat. Trots att hans fru då har hunnit fylla 90 och därför rimligen inte kan vara så inihelvete snygg som Abraham verkar tro. Som om det inte vore nog med detta så gör Abrahams son Isak om precis samma sak en tredje gång, men då är jag redan för uttråkad för att orka bry mig.

Historien avslutas med en orimligt lång släktkrönika över den ovanligt ludne Esau, hans bror Jakob, och dennes son Josef som även den andas dålig kreativitet och märkligt beteende. Jakobs tillvaro kan sammanfattas med att han reste väldigt många stenar och med att kvinnorna slogs om att få ligga med honom, medan sonen Josef tycks ägna oproportionellt mycket tid till att gråta. Så viktig tycks gråtaren vara att boken plötsligt slutar *spoiler alert!* så fort han dör.

Jag kan inte rekommendera den här boken till någon. Historien är mycket löst sammanhållen och tycks helt sakna röd tråd. Språket är oerhört torftigt och, trots att upplägget för an smaskig äventyrshistoria är suveränt, spänningen och dramatiken uteblir helt. Det kan tyvärr bara bli bottenbetyg här. Vi får hoppas att Mose hittar nåt annat han är bra på, för romaner är inget för honom.


Åtgärder

Information

6 responses

9 01 2010
30+

BLASFEMI!

Brinn i Helvetet, kättare!

9 01 2010
Ron Obvious

Blasfemi nu igen? Typiskt.

10 01 2010
Thomas Eugen Gunnar Öst

Inte nog med att det vore en bedrift att läsa en recension av denna omfattning/längd. Tänk att dessutom SKRIVA hela denna ordsvada…! Tanken svindlar inför det lycksaliga överflöd av ”kvalitetstid” som rimligen författaren måste vara i åtnjutande av. Håller Ron Obvious på att förbereda sig inför premiären som ”Under strecket”-skribent, månne?

11 01 2010
Ron Obvious

Åh, det vore alldeles underbart, men tyvärr har jag förlorat min kontakt på SvD Kultur. Dock tror jag inte att denna lilla recension ens kan konkurrera med din minnesvärda redogörelse för Yes-konserten. Räkna med nåt liknande grandiost när jag har varit på Sonisphere i höst!

23 01 2010
Creutz

Lysande…!

12 12 2010
Vi jubilerar! « En ond plats

[…] Första Mosebok – en recension (Januari 2010) Serietecknaren Robert Crumb tog ledigt från sina vanliga sysslor i några år för att teckna en bokstavstrogen version av Första Mosebok. Imponerande, men det döljer ju inte det faktum att originalet är en ganska ogenomarbetad story. För dig som inte riktigt orkar läsa den själv serveras denna recension. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: