Trallpop – ett exempel

16 10 2009

Jag har ett kreativt yrke. Varje dag på jobbet får jag skapa. Jag gillar’t. Dessutom gillar jag att ha en massa ljud i bakgrunden när jag jobbar. Och jag har tyvärr noterat att det är ganska ovanligt i min bransch. Att det alltid sitter nån i närheten med en tendens att väsa ”Nu får du fan ta och stänga av den där Ola & Potatisarna-skivan, eller åtminstone sänka några hack” eller ”Teven är till för att kolla på sport, eftersom vi är sportredaktionen. Inte för att se på Pingu. Stäng av.” Jag gillar’t inte.

Men på Gratistidningskonglomeratet har jag sällan såna problem. Big Red, som är min närmaste kollega, rent geografiskt, låter mig kräma på allt från Karl Gerhard till blackmætall och smäckra Kai Hyttönen-toner. Utan att gnälla. I gengäld måste jag då och då genomlida hennes Spotifylistor med Barbara Streisand eller Markoolio, men det står jag så gärna ut med.

Men en sak har vi gemensamt, det har vi upptäckt nu, en artist kan vi enas om. Lloyd Cole & the Commotion. För vem kan väl bli sné på gammal brittisk trallpop från 80-talet? Ingen, säger jag. INGEN!

(Erkänn att ni trodde att jag hade glömt bort blandbandet. Jag hade inte det. Och det finns fortfarande två tomma spår kvar att fylla.)


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: