I den allra bästa långkörar-tv-serie jag någonsin har haft äran att få avnjuta dör huvudpersonen mer än en gång och är ganska nära att knulla sig själv till döds däremellan. Lyssnar ni nu? Bra. Den i vanliga fall så bizarra kanalen TV400 bjuder då och då på ett och annat guldkorn, och i går gjorde de sig åtminstone till min vän, för då drog de i gång sin dagliga dubbelreprisering av Buffy the Vampire Slayer (om än på ganska tveksam eftermiddagstid), serien som upphöjde sin skapare Joss Whedon till gudom, fick vuxna män att gråta och förvandlade sina skådespelare till, öh… b-filmsskådisar.
Och därför passar jag på att uppmana alla de som har missat, skippat eller inte förstått, att ta chansen att kliva in i Buffyverse, ty det är en vacker, underbar, ond plats. Mot en bakgrund av fånig vampyrdödaräction uppenbarar sig en tredimensionell historia om vänskap, frisyrer, fyndiga oneliners och själva livet som griper tag i den mest cyniska förortsslackern. Om man bara låter den. (Dessutom är alla snygga.) För Buffy är fan bäst.
(Och, ja, jag är medveten om att den första säsongen är rätt ostig, i alla fall fram till säsongsavslutningen som bjuder på en kittling om vad som komma skall, men nånstans måste man ju hyvla ut karaktärerna och första säsongen av Simpsons var inte så rackarns vrålbra heller, så sitt ner och håll käft.)
When the apocalypse comes, beep me.
En ond plats 
Senaste kommentarer