PR-geniet David Eberhard

1 09 2009

Minns ni de där morden hösten 2003? Det var Anna Lindh och det var dagisbarn och allt vad det nu var. Och runt om i Svears rike nickade alla instämmande att jojo, sanna mina ord, det beror på nedmonteringen av psykvården. In borde de spärras, psykona. Rent kort kan man konstatera att det rådde finsk stämning mellan svenskarna och den psykiatriska vården. För blott sex år sedan.

Men i dag, mina vänner, är det annorlunda. I dag skrider de svenske med vild entusiasm psykvården till mötes med allt sitt emfatiska stöd. I dag är det synd om psykvården. Tycker svensken. (Och går sen och röstar på ett parti som sänker skatterna ytterligare.) Vad är det som har hänt dårå, mellan 2003 års stora misstro och 2009 års goda vilja, undrar ni kanske. Tja, inte ett skit, svarar jag. Förutom att en medelålders man sagt en hel del jättekorkade saker i media. Och som det har funkat!

Ni känner till historien. Ung konststudentska vill göra upp med historia av strulig mental hälsa, simulerar sig tillbaka i tiden, avslöjar sen att hon bara skojade, och lyckas – omedvetet – avslöja att det är så himla dåligt ställt med Stockholms psykakut (ty det finns bara en) att en enda extrapatient riskerar att rasera hela deras jobbvardag. Eller åtminstone att folk tror det. Se där – ett gravallvarligt samhällsproblem, framtvingat till ytan med oortodoxa metoder. Psykvården har inga resurser! (I själva verket påverkade det tydligen inte arbetsbeläggningen ett dugg.)  Och där hade historien kunnat ta slut. Och 90% av de konstkritiker som sågat verket i fikarum, kommentarstrådar och diskussionforum, som protesterade de mot sin tids allra största orättvisa, hade sannolikt aldrig nånsin ens hört talas om det.

Då kliver överläkaren fram. Han har ju faktiskt en ny bok på gång, och all media är bra media när man behöver sälja in sig.

David Eberhard - överläkare, författare, vivör, lebeman. (Foto: TV4)

David Eberhard - överläkare, författare, vivör, lebeman. (Foto: TV4)

Var det inte så att ni faktiskt kände er fruktansvärt kränkta när det visade sig att ni sprutade lugnade medel och spände fast en smutsig simulant?, frågade han kanske sitt manskap. Och visst hade ni kunnat göra något annat med den tiden ni ägnade åt det, två sprutor, en fastspänning, det tar ju säkert en kvart, minst! Och är inte detta att slösa nåt alldeles fruktansvärt med allmänna medel, att tvinga er att jobba lite hårdare på helgpasset när det säkert gick en massa bra radio- och televisionsprogram och det där lugnande medlet kostar ju trots allt 17,50 per dos. Och så vidare. Och en vecka senare gick personalen med på att en polisanmälan kan det kanske vara värt, för vad kan en rättegång kosta samhället, knappt mer än hundra tusen, va?

Så var historien ute och plötsligt blir det fart på media. David Eberhard, han är alltså mannen som är ytterst ansvarig i Stockholm för att din psykiskt sjuka syster eller släkting får hjälp, tar glatt emot uppmärksamheten och går ut och talar till journalisterna på sitt eftertänksamma vis:
– Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

(Notera gärna på hur många nivåer hans uppmaning står i direkt kontrast till hans reaktion över att personen i fråga just dök upp och lät sig sprutas full. Vad menar han egentligen?)

Några dagar senare, känner han att han har fått luft under vingarna och fyller på med en Newsmillartikel i vilken han uppmanar den före detta psykpatienten Anna Odell att klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. Kanske eventuellt på cirkus, eftersom konstnärer som inte målar tavlor eller sånt som man kan begripa bara är pajasar, får man anta att han menar. (Däremellan hinner Eberhard dessutom bli JO-anmäld för att ha brutit mot läkareden då han gått till pressen med konfidentiella patientuppgifter, en anmälan som – märkligt nog i dessa integritetsmedvetna tider – läggs ner omedelbart.)

Avslutningsvis skojar David Eberhard bort sitt erbjudande i Svenska Dagbladet, samtidigt som han klappar sig på axeln:
– Uttalandet är onyanserat på ett sätt jag gillar. Det är kul och uppenbart skrivet med glimten i ögat. Det visar också att jag behandlar henne som en jämlik, inte som sjuk.
(…för ungefär så fungerar eftervården för den som har varit psykiskt sjuk i ett land där psykvården har små resurser.)

Och så, och nu väljer jag bekvämt att bortse från själva rättsfallet en stund, kan vi alltså sammanfatta historien med att den högste chefen för huvudstadens psykiatriska vård (han har dock avgått nu – kanske en form av besparingsåtgärd?) har brutit mot läkareden, övertalat sina underordnade att göra en polisanmälan för resursslöseri (vilken i slutändan kostade c:a 100 papp), gjort praktidiotiska uttalanden i media, samt mer eller mindre medvetet medgivit att psykvården förvisso funkar rätt så jävla illa (dock inte på det sätt som han ljugit om i media), och genom detta handlande alltså givit samma psykvård en enorm goodwill (samtidigt som det förmodligen inte skadade hans bokförsäljning) men knappt lett fram till ett knyst om att psykvården kanske borde ges bättre resurser.
Om inte det är värt en applåd så vet inte jag vad som är det.

Vadå, vad hela tjafset fick för konsekvenser? Jo, nu ska huvudstadens läkare få ha en dubbeltimma i upptäck simulanten. Man ba’ wow, liksom!


Åtgärder

Information

7 responses

1 09 2009
joakimhorsing

suveränt inlägg!

1 09 2009
Ron Obvious

Tack.
Om det är något bredbandsutbyggnaden i Sverige har lyckats med så är det att få mig att häpna igen och igen över hur Vanligt Folk tänker.

2 09 2009
Systerdyster

Amen.

2 09 2009
persifal

Själv har jag med hjälp av brebandet blivit mer positivt inställd till hur vanligt folk tänker. Självklart finns det dumskallar men det visste vi ju redan!
Du kritiserar Eberhard men du har inte en enda egen vettig åsikt om hur man handskas med ett sådant destruktivt beteende som Odell visat prov på och lyckats fånga media med! Det är lätt att själv vara klarsynt när man själv slipper sitta i en rävsax! Hur trodde du han skulle reagera? Ge Anna Odell en klapp på ryggen kanske?😉 Visst kan jag hålla med om att han kunde varit mer neutral och sagt något lämpligt som att beteendet är oacceptabelt… Men varför? Vi är nog ganska många som håller med honom… Dessutom är han en av de få som lyckas skämta om en så pass tragisk historia och det är smått beundransvärt…😉

hahaha ”Upptäck Simulanten”😀 Måste erkänna att jag hade fel som inte trodde att Odells skådespeleri kunde leda till något positivt!😀

2 09 2009
Ron Obvious

Ah, en häcklare. Äntligen! Min poäng är väl just den att om inte Eberhard hade hetsat fram en anmälan så hade media inte skrivit en rad om Anna Odell, åtminstone inte förrän efter presentationen av det färdiga verket och då förmodligen endast på landets kultursidor. Alla läkare tvingas förr eller senare handskas med simulanter och de gör förmodligen samma sak allihop, de suckar, rycker på axlarna och konstaterar att det är nånting som kommer med jobbet. Väldigt få går ut i media och kritiserar patientens yrkesval (dels för att det är olagligt och dels för att det kommer att ha en milt sagt begränsad effekt på framtida simulanters beteende.)

Vad han borde ha gjort, nu när han valde att bortse från gängse metoder, är naturligtvis att använda fallet Odell som ett exempel för att påvisa det eventuella faktum (har vi egentligen fått något klart besked om det?) att psykvården i Sverige inte klarar av att ta hand om de människor som behöver hjälp. I stället för att låta det urarta till en offentlig debatt om vad man får eller inte för göra för att uppnå sina syften i ett öppet samhälle, vilket ledde fram till absolut ingenting. (Jag råkar veta att David Eberhard ÄR bekymrad över psykvårdens resurser, han var t ex väldigt kritisk när hans företrädare fick sparken för att hon varit öppet kritisk till besparingarna. ÄNDÅ valde han att helt strunta i att ta upp det när hela landets fotoblixtar riktades mot honom.
Vilken hjälte.

3 09 2009
persifal

Kanske har du rätt…?
Men balansgången du föreslår är betydligt svårare. Nu har jag inte följt alla turer kring Eberhard. Däremot skulle jag själv aldrig uttalat att Odell på något sätt har rätt, därtill var hennes beteende allt för märkligt!

12 12 2010
Vi jubilerar! « En ond plats

[…] PR-geniet David Eberhard (September 2009) Om en snubbe som lyckades bra genom att göra dåliga saker. Det är klart att man blir nyfiken. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: