En liten Videocracy-recension

30 08 2009

Att, i en tid då teven får allt mindre relevans i västvärlden, göra en dokumentärfilm om hur teven styr det samhälleliga och politiska livet i ett land är lite märkligt. Men så är Italien också ett ganska märkligt land, åtminstone sett härifrån. Visst, våra egna mediamoguler försökte med både Tutti Frutti och Glöm inte tandborsten, tuttstinna lekprogram med italienskt ursprung, men till skillnad från i Italien så blev de aldrig någon succé – snarare symboler för dum och undermålig tv. (Det ska också påpekas att Italien inte är ensamma om den här typen av tv – under den period då ComHem gav mig alla sina kanaler kunde jag se den typiska lördagsshowen, med gamla farbröder som drog unkna skämt omgivna av lättklädda flickor, i flera latinamerikanska och ryska kanaler. Som att flyttas tillbaka flera årtionden i tiden. De är dock nog ganska ensamma om att ha en president som ligger bakom programmen.)

I Videocracy vill italiensk-svenske regissören Erik Gandini visa hur Silvio Berlusconi El Presidente – konsoliderar sin maktposition med hjälp av fördummande tv-shower. Något han kan göra eftersom han styr 90% av landets tv-kanaler. I ett land där 80% har tv som sin främsta informationskälla. Båda siffrorna är förvisso ganska häpnadsväckande, men det är föda för en annan diskussion någon annanstans.

Som underhållning betraktat är Videocracy knappast något mästerverk, men ändå intressant. En iakttagande kamera följer Lele Moro, tv-agent extraordinaire (i vitt, alltid i vitt), Corona, paparazzon som gjorde om sig till kändisfenomen, och Ricky, en rörande Adam Sandler-kopia som bara vill bli känd. (Han är också den ende som tillåts spekulera i varför italienarna har de tv-program de förtjänar – något som man kan tycka borde ha fått mer utrymme). Ja, och så Berlusconis granne. Men, i en dokumentär som ondgör sig över hur ett lands unga flickor har som högsta dröm att få dansa topless i tv, tycks regissören helt ha glömt bort att prata med just de unga flickorna som helst av allt vill dansa topless i tv. Och det är förstås inte bra.

Mitt sällskap sammanfattade det nog allra bäst: Fy fan, vilket efterblivet land!

Kanske härnäst: Jag recenserar Voddler. Ty jag lyckades landa en inbjudan på bara några timmar. Ibland är livet gott.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: