En miljard vuxenpoäng

21 08 2009

Nä nä, vi vill egentligen inte flytta härifrån. Messa blir vit i ansiktet bara av tanken på att flytta ut soffan med knullplatta igen och även jag är tillfreds med att ha Stockholm i adressen och skog och beach runt knuten. Trots helvetesbacken. Men förr eller senare måste vi ha något eget, något där vi faktiskt får plats med grejorna i stället för att magasinera dem hos fädrena, något med en rejält stor balle med kvällssol.

Så är det, så i går tog vi bussen till Solna för att bevista en visning av en hyfsat billig fyra. Och nej, Messa är inte i grossess. Vi vill bara ha ett kartrum utöver det obligatoriska biblioteket. Det är ju självklart att alla behöver ett. Vi hann inte längre än till porten innan vi började ana oråd. Att ett helt gäng hade samlats där berodde inte på att de väntade in någon eftersläntrare utan på själva hissen. Den tog (för dagen? Alltid?) max tre personer (eller två plus barnvagn) och om man inte kastade sig mot dörren omedelbart när den stannade på din våning så riskerade man att få följa med ner igen. Vilket hände två gånger under de 25 minuter vi var där. Och vi skulle till sjunde våningen.

Ej heller tycktes hissen ha det som krävs för att hysta upp en dubbelsäng eller knullplattssoffa dessa sju våningar, varför vi med svettblanka pannor tittade på varandra och tänkte ”det går aaaaldrig” på klockren närkingska. Så, nej, vi hade nog bestämt oss redan innan vi kommit upp på rätt våning. Att sen hissdörren var placerad så nära lägenhetens ytterdörr (båda öppnades åt samma håll till tonerna av en ordentlig smäll) gjorde inte tanken på en eventuell flytt mer behaglig.

82 kvm lät lite lite för en fyra, och det var det också. Den visade sig nämligen vara synnerligen dåligt planerad, då den liksom löpte i små smala rum arrangerade kring ett mittblock som bestod av två badrum (utan badkar) och ett förråd. Köket – gammalt, ingen plats för Messas rejäla köksbord. Sovrum – inga garderober (de fanns i hallen samt i ett pyttelitet extrarum) och plats för dubbelsäng endast möjligt om dörren hakades av. Extrarum – se ovan. Det andra extrarummet var det enda som föll oss i smaken även om det är tveksamt om både gästsängen och min kära Tomelillasoffa hade fått plats. Och, jodå, även vardagsrummet var ytterst märkligt då det utmynnade i ett litet trångt prång bakom balkongdörren där ingen vettig möbel nånsin skulle kunna bo. Balkongen, som för övrigt var ganska liten för en så stor barre, hade dörren på mitten av alla ställen. Jättepraktiskt då den öppnades utåt. Eller inte. Och från sjunde våningen började Messa återigen bli vit i ansiktet eftersom hon är ännu mer höjdrädd än vad jag är. Utanför en tågräls.

Bättre lycka nästa gång.

Foto: Laser Lundkvist/NA

Foto: Laser Lundkvist/NA

I övrigt ser jag att Yunus Ismail äntligen fått rätt att spela fotboll igen. Men bara i ÖSK Ungdom (eller annan klubb i Div 2 eller lägre, eftersom han inte har rätt att få betalt för det, och eftersom reglerna numera stipulerar att alla som spelar högre än Div 2 måste få betalt). Allt som krävdes var sex år och en stroke. ”Vi bestämde det på humanitära grunder.” säger Lars-Åke Lagrell. Det var ju jätteroligt för Yunus att allt som krävdes för att få spela fotboll var att inte kunna spela fotboll. Verkligen.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: