Glory to you, Shakhtar! Heavens of football stars!

29 05 2009

Det skulle aldrig falla mig in att gnälla på avslutningen av fotbollssäsongen. (Men för säkerhets skull skriver jag det dagen innan Evertons FA-cupfinal.) Burnley kvalade upp till Premier League. Wolfsburg, av alla lag, tog hem Bundesliga. Wycombe Wanderers – nu börjar de kanske återhämta sig efter Martin O’Neills farväl – klättrade i ligasystemet och vi fick ett helt nytt ligalag i Burton Albion. Sen var det visst nån match i Rom i veckan också, men den skiter jag i eftersom en betydligt intressantare spelades veckan innan. Det är möjligt att ni missade det men, som den kanske enda i dag levande svensken vars hjärta klappar för Shakhtar Donetzk, det gjorde inte jag. Jag har bara inte haft tid att nämna det. Att Shakhtar tog hem den allra sista UEFA-cupen.

Att jag valde Shakhtar är väl i sig helt naturligt. Jag har aldrig förstått mig på dem som väljer att dra ner brallorna för de storlag som redan har miljoner fans och för vilka varje förlust är ett stort misslyckande. När ska man då bli glad, liksom? Jag väljer underhunden nio gånger av tio. Så när andra fick erektion av när Shevchenko gjorde fyra mål och lite som han ville för Dynamo den där europacupkvällen på Camp Nou så gnuggade jag i stället händerna av att det gav det brandgula gruvlaget en bättre chans att ta hem den ukrainska ligan.

En sak ska vi klarlägga direkt. Shakhtar Donetzk är inget charmigt lag. De bildades på 30-talet per dekret av typen OK, till den här nya  ligan vill jag ha ett lag av gruvarbetare, kamrater, vad har vi? Jaha, Donetzk, det blir bra. Leta rätt på nån gammal partifunktionär från området vi kan döpa laget efter så går jag och bajsar så länge. Så – av hoprafsade spelare från klubbarna Dynamo Gorlovka and Stalino (vad sägs om det namnet?) – bildades klubben som från början hette Stakhanovets.

Förutom en och annan sovjetisk cuptitel gick åren förbi utan att Shakhtar krusade fotbollshavet särskilt mycket förrän en ung och ambitiös ordförande vid namn Alexander Bragin tog över klubben. Med god ekonomi och en utmärkt ungdomsakademi skulle man äntligen kunna konkurrera med Dynamo Kiev på allvar i det nya självständiga Ukraina. Sen sprängdes han i luften. Ja, han sprängdes bokstavligen i luften. För fotboll i Ukraina är lika mycket politik som idrott. Bragins ersättare – oligarken Rinat Akhmetov – är Europas rikaste man och i sin ena kavajficka har han – om man frågar Dynamofansen i alla fall – premiärminister Janukovitj. Och då kontrar Donetzkfolket med att skit i det ni, eran ordförande har samma mamma som fotbollförbundets ordförande och dessutom är deras mamma skitful.

And so it goes. Dynamo får representera västvänligt, ukrainsktalande och orange revolution. Shakhtar är öst, rysktalande och allmänt oranga. Korruptionen är ymnig. Dynamo är av tradition laget som lockar Ukrainas bästa unga spelare. Shakhtar får värva dyrt från Balkan, Brasilien och Afrika. Det har de förstås gjort också. Akhmetovs pengar kan köpa jättelånga slavkontrakt för unga spelare som han sedan kategoriskt kunde vägra att sälja oavsett hur löjliga anbud han fick. Se bara på kullerbyttsmannen Julius Aghahowa som var Afrikas nya stora hopp, men som efter sex år i en grå Ukrainsk gruvstad han hatade knappt platsade i Wigan när hans kontrakt äntligen gick ut. (I dag spelar han i mäktiga Kayserispor.) Här har också spelare som Elano och Nery Castillo (Man City), Brandao (Marseille), Matuzalem (Lazio) och Ciprian Marica (Stuttgart) fått sin utbildning.

Vill Shakhtar ha ukrainare så får de fan utbilda dem själva. Och det har de också. Härifrån kommer storheter som Viktor Tjanov (en fantastisk målvakt som hade oturen att vara bra samtidigt som Dasajev) och Rebrov (på den tiden var Shakhtar ännu inte löjligt rika varför det var möjligt för de två att gå till Dynamo) och den kanske största av dem alla i sin generation – den skallige balansspelaren Viktor Onopko – som förutom att han en gång köpte en Magnum Ego och en porrtidning på Statoil Almbyplan i Örebro även är känd för att ha varit en stabil fotbollsspelare. (Och undrar ni vad en ukrainsk fotbollsspelare gjorde i det ryska landslaget på 90-talet så beror det på att ex-sovjetiska spelare fick välja landslag efter murens fall – något som även utnyttjades av andra gamla storheter såsom letten Karpin och ukrainsk-litauen Kanchelskis.)

En boll, lite grönt, lite orange. Stiligt.

En boll, lite grönt, lite orange. Stiligt.

Så har det varit. I dag är det Shakhtar som har pengarna, ungdomsakademierna och, snart, den löjligt överdådiga hemmaarenan. Och Dynamo som får skrapa ihop smulorna. Ja, de har inte ens kvar sitt fantastiskt fula klubbmärke längre. (Däremot gäller fortfarande den svårt ostiga klubbhymnen, vars inledande rader citeras i rubriken). Så det är väl snart dags att tappa intresset för dem. Men inte än. I dag hyllar vi Shakhtar Donetzk – det brandgulaste laget av dem alla, från den kanske tristaste staden av dem alla.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

7 04 2011
I väntan på servern « En ond plats

[…] – kombinerat med det faktum att jobbservrarna just nu ligger nere – med att påminna om lagets illustra historia på det att fler må lära sig att uppskatta och älska laget som en gång uppkallades efter den […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: