LAS och sånt

24 05 2009

Så i fredags förmiddag kallade chefredaktören på gratistidningskonglomeratet in mig på hennes provisoriska kontor för att meddela att jag har blivit *fanfar* inlasad. För den som inte jobbar med media och därför inte har den blekaste aning om vad ”inlasad” innebär så kan jag förklara att det är när någon har vikarierat så länge på samma ställe att de är så illa tvungna att erbjuda denne jobb nästa gång det dyker upp en ledig tjänst, oavsett hur mycket svett de tycker att h*n luktar. (Inte för att jag faktiskt tror att de tycker att jag luktar fotsvett eller är flängd, jag bara förklarar hur det fungerar.) Det är därför mediawannabes likt mig själv flyttar till Stockholm och går den så kallade ”rundan”, vilket innebär att man jobbar på stadens alla tidningar i elva månader åt gången i några varv (efter 11 månader måste de nämligen anställa dig eller göra sig av med dig) innan man – förhoppningsvis – slutligen anses vara värdig att anställa. Och den här gången var det alltså jag som fick kallelsen efter min chefs abrupta uppsägning. Jag gjorde min runda på fyra år och fem tidningar. DN slapp mig.

För att sätta detta i perspektiv kan jag också berätta att jag är 36 år gammal och aldrig har haft ett fast jobb. Däremot har jag innehaft 21 olika befattningar av skiftande typ i ungefär hälften så många olika branscher, och fler än en platschef har gjort det snabba ögonbrynslyftet vid åsynen av min brokiga CV (och då har jag ändå funnit för gott att stryka några av de mest obskyra på listan). Det är alltså en stor sak.

Men den som tror att jag omedelbart blev en ny människa som kastade sig ut för att fira något helt överjävligt har fel. Eftersom de vill (vilket betyder att de kräver) att jag ska börja redan om en månad. Detta fick jag alltså reda på exakt två veckor innan jag skulle ha börjat sommarvikariera på kvällstidningen, för vilket jag skrev kontrakt redan i februari, och för vilka jag redan hoppar in och jobbar då och då. Jag är förstås medveten om att de inte kan tvinga mig att stå fast vid sommarkontraktet, men det betyder inte att jag såg fram emot samtalet till min inte längre blivande chef. För säkerhets skull (och för att Sexet tvingade mig) gjorde jag det mellan det första och andra glaset (naturligtvis firade jag något helt överjävligt sen ändå, men mer om det senare) och han var förstås inte glad, utan insisterade att till den 25 juli vill vi åtminstone ha dig.

På lördagen hörde han av sig igen och meddelade att han kontaktet min chefredaktör eftersom han tyckte att en del av de saker jag berättat om min förre chefs (jaja, det är många chefer nu) uppsägning var rent arbetsrättsligt tvivelaktigt. Det är inte omöjligt att det var ett ganska pinsamt samtal. Men det positiva är att de förhoppningsvis lyckades lösa dragkampen. Jag får la se imorrn. (Ännu pinsammare var det att han dessutom ånyo ville att jag skulle komma in lite senare på kvällen och jobba, att klockan var 4 på eftermiddagen, och att jag omöjligen kunde göra honom till viljes eftersom jag fortfarande var så inihelvete bakfull att jag inte lyckats behålla något jag försökt stoppa i mig på hela dagen – och dessutom tvingades erkänna att så var fallet).

Men, whatever, yay för mig!


Åtgärder

Information

One response

2 08 2009
Om att hamna utanför sitt element « En ond plats

[…] rapporterar jag bara till en enda arbetsgivare, och det känns bara bra. Som kompensation för mitt kontraktsbrott har jag dubbeljobbat hela sommaren – utöver veckorna på gratistidningskonglomeratet har jag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: