Några skolminnen

6 04 2009
När jag minns tillbaka till min tid på högstadiet minns jag en god tid. En tid man mycket väl kan sammanfatta med ett gäng namn. Det var Madde och Terra och Leila och Linda och Regina och en Linda till. Och Maja och Mimmi och ytterligare en Linda. Det är åtminstone de jag minns. Men jag var nog kär i Madde hela tiden. Och annars var det Bautapung och Krille och Pjodor och Tompa. Varav två, kanske tre – det är lite oklart – höll sig utanför fängelse. Och sen var det Snoken och Snokan och Hulda och Svettet och Folköl och Analfager. De står för de mindre goda minnena.

Hulda stötte jag på på stan för någa år sedan. Hon hade blivit gammal men hade inte givit avkall på sin tidlösa kulturkoftelook, och kunde förmodligen fortfarande kalla en uppstudsig ungdom för ett äckligt litet as om det bara var befogat. Jag närde nån form av hatkärlek till Hulda. För även om jag var mer nonchalant än vad en stackars svenskalärare ska behöva utstå (om jag inte var intresserad av det vill säga) så trodde hon alltid på mig. Den här strulputten, kunde hon säga, kommer att kunna skapa något stort. Bara han vill.

Fast den där boken har jag fortfarande inte skrivit. Inte ens planerat faktiskt. Bautapung, av alla, hann före. (Å andra sidan berodde det snarare på en stegrande kriminell ökändhet än någon författartalang – jo, det var han som var det äckliga lilla aset.) Och lilla Sveland i 9B har visst skrivit en ganska omtalad bok också. Med viss författartalang.

Snokan, Svettet och Folköl slapp jag, de är bara med i uppräkningen för att de hade roliga öknamn, men i gengäld ersattes Folköl med en snubbe som inte såg något som helst fel i att hänga upp en förstorad bild på en åttondeklassare på dörren till sitt kontor, där alla kunde se och förfasas. Jag tror inte att det hade gått ostraffat i dag. Och så fanns det en fysiklärare (Nygren? Nykvist?) som med lätthet kunde prata älgjakt över en hel trippellektion.

orebroMed Snoken var det annorlunda. Han behövde uppmuntran för att avbryta sina glosövningar, men fick man väl igång honom om ÖIK så visste man att nu blir det ingen mer engelska i dag. Det var nämligen ÖIK som gällde i Örebro i slutet av 80-talet. ÖSK var förvisso också i toppen av andradivisionen, men det var hockeylaget som fyllde läktare, som satsade miljoner och som föll på mållinjen år efter år, medan bittra konkurrenter som Västerås och HV lyckades ta det där klivet som skiljde succé från dubbla konkurser. (Ett tag i alla fall, i VIK:s fall). I dag är det ÖSK och Lindesberg som fyller läktare men det latenta hockeyintresset är alltjämt starkt – det har alla som nån gång skrivit något förklenande om hockeylaget i lokaltidningen bittert fått erfara.

Varför berättar jag då dessa poänglösa skolminnen? Jo, nu ska ni få höra. Det är nämligen i kväll som ordningen ska återställas. Stadens stolta hockeylag ska smiska upp ännu ett småländskt byalag och gå upp i allsvenskan. Så är det i alla fall tänkt. Och det vore fan på tiden.

Fast själv kommer jag, ironiskt nog, att vara på allsvensk fotbollspremiär då.

UPPDATERING (00.04): Det gick åt helvete förstås. För båda.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: