Red roses for Shane

2 03 2008
På listan över Fula Män Inom Rockmusiken kommer Shane McGowan både etta och tvåa. Redan som yngling antog han ett vederstyggligt yttre, vilket den uppmärksamme kan se i Sex Pistolsdokumentären The Filth And the Fury, i vilken en tonårig Shane medverkar som sig själv. Av misstag, och åren har knappast varit snälla mot honom. Det är ett välkänt antagande att unge Shanes föräldrar en gång högg ut hans tänder med en lie och pantade dem, för att sedan kasta tillbaka dem in i hans mun från väldigt långt avstånd, men inte förrän någon satt eld på hans ansikte och släckt den med en häst (flod). Lägg till detta tjugo år av löjligt hårt leverne och du förstår varför gemene man går runt och antar att Shane MacGowan, han lär väl vara död? (Men det är han alltså inte.) Ja, det gavs till och med ut en bok betitlad ”Is Shane MacGowan Still Alive” redan för åtta år sedan.
Young
Ung och fräsch
Att hans öde inte varit alltför glatt förstår man redan om man lyssnar på The Pogues diskografi i kronologisk ordning. Shanes sluddrande blir värre och värre för varje skiva, och då var han inte den mest artikulerade sångaren ens från början. Resten av bandet fann det svårare och svårare att jobba med sin gravt alkoholiserade sångare och det hela kulminerade då han fontänkräktes över publiken vid en konsert. Pogues fortsatte utan Shane och utan större framgång, och Shane fortsatte med bandet The Popes, också det utan större framgång. Den melankoliskt lagde kan med fördel leta rätt på dokumentären If I Should Fall From Grace, vilken visades av Musikbyrån för några år sedan, och som skildrar en svajig varelse som aldrig går ut genom dörren före mörkrets inbrott, och då endast för att stappla till puben.
Old
Ett antal öl senare
Men för att återkomma till musiken – i 25-årsåldern behövde Shane en ursäkt för att leva råckenrålliv och började följaktligen spela råckenråll. Han hamnade så småningom i ett punkband uppkallat efter en gaelisk svordom. Och resten är musikhistoria. Utan Pogues inga helfestliga irländska pubvisor i var mans sinne, och till det vill kanske inte den gemene mannen sjunga några hyllningsvisor, men det går ändå inte att komma ifrån att bandet inspirerade en hel ny värld av mindre välkammade brittiska orkestrar när de tog felan från folkdansarna och den skitarga attityden från punken och korsade den till Waxie’s Dargle i början av 80-talet. Enjoy.

Åtgärder

Information

2 responses

11 03 2009
[YouTube-test] « En ond plats

[…] Annihilator 6. Nowhere Fast – The Smiths 7. Let’s Make the Water Turn Black – Frank Zappa 8. Waxie’s Dargle – The Pogues 9. Dallabnikufesin – Anthrax 10. Hurricane – Bob Dylan 11. The Boy Looked At Johnny – Libertines I […]

30 11 2009
Blandband – the end « En ond plats

[…] Fast – The Smiths 7. Let’s Make the Water Turn Black – Frank Zappa 8. Waxie’s Dargle – The Pogues 9. Dallabnikufesin – Anthrax 10. Hurricane – Bob Dylan 11. The Boy Looked At Johnny […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: