Tompas blandband

10 01 2008
När sommaren var på väg att förvandlas till höst satt jag och Acetonmannen på en balle i Vällingby och pratade, så som vi så ofta pläga göra, om musik. Gammal musik. Nostalgimusik. Sådan musik som man kärleksfullt samlade på blandband på den tiden då folk fortfarande lyssnade på kassettband. Acetonmannen lovade mig då att (bara han fick lite tid på sig att försöka lista ut hur man bär sig åt) sammanställa ett elektroniskt blandband åt mig. Tiden är nu kommen. Varje dag sedan i måndags har det ramlat in en symfonirocklåt i min elpostlåda.
 
Först kom Lifetime of a Journey med Kaipa från 2003. Kaipa är ett av Royne Stolt (eller Stoltz, det där lär jag mig aldrig) många musikaliska projekt som jag själv tipsade Acetonmannen om för några år sedan efter att ha hört om dem nånstans på internätet. Lifetime of a Journey med Kaipa låter som något ur The Lamb Lies Down On Broadway om Joey Tempest hade sjungit på den. Jag är inte säker, men jag tror att det förekommer mellotron på låten. Acetonmannen var av åsikten att denna relativt nya låt lät ganska fräsch, medan jag var mer inne på 70-tal, plyschsoffor och färgen brunt. Det är dock inte alls så puckelryggigt.
 
På tisdagen nåddes jag av Level Five av och med (vad jag tror är) entiteten King Crimson, och är en polyrytmiskt komplex instrumental historia  om dryga sju minuter. Acetonmannen vet förstås att jag vanligen fnyser åt instrumentalmusik och ger den nedsättande epitet i stil med "hissmusik" eftersom jag är alltför rastlös för att helt förutsättningslöst tolka in mina egna intryck ur den musik jag lyssnar på. Och vad ska jag göra med en låt med titeln Level Five? Det kan ju handla om precis vad som helst. Det är väldigt frustrerande. Och detta vet naturligtvis Acetonmannen om, den diaboliska lilla smygondingen.
 
I går var det tänkt att 20-minuterseposet In Earnest med de, för mig, helt okända The Tangent, men ehuru detta verk var för stort för Acetonmannens elpostprogram så fick jag nöja mig med Squigley Fair med light-symfonirockarna Camel. Den är ynka 8.02. Men så är jag också lite förtjust i Camels melodiska svulstighet, även om många hardcoreprogressiva naturligtvis fnyser åt lightetiketten och den ynkedom till musikalisk komplexitet som Camel nu trots allt står för i dessa kretsar. Och detta är riktigt njutbart, även om också detta verk saknar sjungen text (bortsett från en kort liten passus i mitten av låten). Jag är särskilt förtjust i flöjten, och nu irriterar det mig att jag inte kan komma på varifrån jag känner igen det omisskänliga flöjtsoundet. (Nej, det är inte Jethro Tull, och förresten luktar du och din mamma!)
 
Även i dag blev jag lurad på ett mastodontverk och fick i stället hålla till godo med Blood av Tomas Bodin. Jag spelade en gång fotboll i samma lag som en Tomas Bodin, men jag utgår från att detta är en helt annan Tomas Bodin. En som jag inte vet något om. Musikaliskt tycks denne Tomas snegla mer mot den ursprungliga symfonin än den mer moderna Karl-Heinz Stockhausen – vila i frid – varianten. Tycker åtminstone jag. Hur det än är med det så bygger Tomas Bodin upp vackra ljudbilder och särskilt förtjust är jag förstås i blinkningen till Ennio Morricones spaghettiwesternmusik.
 
Jag undrar om hela blandbandet kommer att bestå av symfonirock eller om det kanske letar sig in något av Carcass eller Venom, eller kanske rentav lite bögdisco? Det är helt tokigt spännande.
 
Samtidigt har tydligen Scottie Pippen, 42, landat i Sverige för att spela en basketmatch. En ligamatch, för att vara exakt, trots att Scottie Pippen slutade spela professionell basket för tre år sedan. Men alla är jätteglada, TV ska sända och Sundsvall, som är klubben han tillfälligt ska representera, räknar med storpublik. I förra veckan spelade han två matcher med ett finskt lag. Man kan säga att han är på turné. En ganska välbetald turné, ity han får tjockt betalt för sina gästspel. Men han gör det förstås inte för pengarna utan för sina fans. Alla fans av pensionerade basketspelare då eller? Allvarligt talat, hur tjock är sporten basket egentligen? Kan ni tänka er en fet Maradona resa runt och spela en match i veckan i olika fotbollslag? Ser ni framför er hur Torbjörn Nilsson gör en tillfällig comeback i Albinoleffe mitt under säsongen? Hur Socrates står i mittcirkeln och röker under en match i Tippeligan? Nej, det är klart att du inte gör. För fopboll är trots allt en ganska seriös idrott. Basket är en pajassport. Det är därför Scottie Pippen turnerar runt i länder han inte kan peka ut på kartan i stället för att ligga på en solstol och dricka champagne och röka på som han borde, och det är därför ingen har den minsta kritiska synpunkt på spektaklet.
 
scottie-pippen-1a
 
I kväll tittar ni på Californication, råttmörtar!
Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: