Paul Auster

25 07 2007
En annan grej som folk tycker är bra men som inte är det: Paul Auster. Paul Auster skriver detektiva metaromaner om försvinnanden och sammanträffanden. Historierna hålls uppe av små anekdoter, märkliga historier, ur verkliga livet. Dessa är det bästa man får ut av dem. Ramhistorien är nämligen alltid en kliché. Så fort man har fått bakgrunden klar för sig kan vem som helst lista ut vad som kommer att hända. Även om det i en Paul Auster-roman ofta händer på extremt orealistiska sätt. Dårskapen finns alltid runt hörnet. Därför tvingas man kasta bort det mesta man har lärt sig om mänskligt beteende för att kunna köpa utvecklingen.
 
Det skiter förvisso Paul Auster i. Det är inte den yttre resan som är viktig för honom. Det är den inre. Den om sammanträffandena, den om resan mot självinsikt. Om jaget. Den som gör en del galna på vägen. Problemet är att det är detta sökande efter bokens Jag är… tja, sjukt tråkigt. Det är författaronani. Det är för författaren vad ett bas-solo är för en musiker. Självbefläckelse. Av inget som helst intresse för någon annan än författaren själv, författarens familj, samt eventuellt ett antal pretentiösa litteraturstudenter och de spritt språngande galna.
 
Utöver de små anekdoterna kryddas en Paul Austertext ofta av en liten basebollreferens. Baseboll. Bara en sån sak. Högre kan knappast en varningsklocka ringa. Hur skulle vi nånsin kunna bli underhållna av någon som tycker att baseboll – en sport som nästan uteslutande utövas av feta sönderdopade hillbillies med flottigt hår och feta sönderdopade puertoricaner med flottigt hår och som hyllas av ännu fetare konservativa sportjournalister utan hår och feta människor som använder det som en ursäkt för att få dricka många öl och bli ännu fetare – det är en spännande idrott?
 
När Auster-resan är slut ska man förhoppningsvis ha kopplat ihop alla de små sammanträffandena och uppnå nån sorts förment insikt om den mänskliga naturen. En insikt som vi ska få via den osannolika huvudkaraktärens egen livsresa. Är det bara tillräckligt vagt kan alla hitta något som talar till ens eget jag. Och vare sig läsaren tror sig lyckas korrekt tolka (i villfarelsen att det faktiskt finns en korrekt tolkning) och sammanfoga de många vaga ledtrådarna i denna litterära psykoanalys till en diagnos eller inte så har han fått känslan av att han har läst nånting väldigt smart eller djupt eller både och. Att allting hänger ihop på nåt sätt, trots att han inte riktigt hajade alla vändningar. När den enda korrekta känslan borde vara en intensiv känsla av orenhet till följd av att ha investerat både tid och pengar i någon annans intellektuella runkfantasi och samtidigt blivit lurad på några timmars underhållning.
 
I går kväll var jag ytterst nära att göra något med Paul Austers New York-trilogin – den andra Austerroman som jag lurats att läsa av tipsare med dåligt omdöme – vad jag aldrig tidigare har gjort med en bok: kasta den ifrån mig i avsmak. Dumpa den på ett tunnelbanespår. Kasta den med full kraft ner i en container. Riva ut sida efter sida, knyckla ihop dem i handen och släppa ner dem i en papperskorg. Vad som helst, bara jag fick slippa den. Men jag behärskade mig. Det analretentiva i mig tog överhanden och jag tvingar mig själv att läsa ut den. För det är ju så jag alltid gör. Sen slänger jag den.
 
Och sen försöker jag nog tänka positiva tankar. Som att jag orkade igen hela boken. Som att det åtminstone inte var Paulo Coelho. Och sen läser jag en bra bok i stället.
 
Fem personer jag såg på vägen mellan T-banan och hemmet i kväll:
1. En fetlagd man i övre medelåldern med bristfällig flintöverkamning i alldeles för korta shorts och i en kulört t-shirt med texten "Slutty Summer".
2. En ståtlig karl med knarkig gångstil vars pomaderade hår, glansiga skjorta och läderboots signalerade livsnjutare, lebeman och vivör. Och vars mysbyxor, i vilka skjortan var noggrant nedstoppad, signalerade tung social misär.

3 och 4. Ett äldre par i komplett squaredans-outfit. I en Saab.

5. En man i poncho. Vilket förvisso är tillräckligt illa bara det. Men som lök på laxen tycktes ponchon vara ett hemmabygge, grundlagt på ett brunt lakan. 
Välkommen till förorten.
 
 
Det är rätt smutt att leka nattchef. Jag är dock lite besviken på att all mina promenader har börjat göra verkan. Det är lite synd, för med en rejäl rondör skulle jag känna mig betydligt mer pösig och skräckinjagande när alla kommer med sina papper för råd eller mitt godkännande. Och kanske en stasche till kaggen? Don Obvious. 

Åtgärder

Information

3 responses

29 07 2007
Pe
Åååh du onda människa! Hur kan du se dig själv i spegeln efter att ha sagt så många okvädesord om vår Paul???? Jag kommer gråta mig till sömns inatt efter denna hemska läsning. Läs om! Läs rätt!
30 07 2007
Ron Obvious
Förlåt mig, men jag kan inte ljuga om mina känslor längre! 
12 02 2010
Enkät! skreko de alla « En ond plats

[…] Jag läser allt av: Ryszard Kapuscinski, för han är fan bäst, Mike Gayle och David Sedaris. Erlend Loe har potential att hamna i den här kategorin också, men jag tycker att kvaliteten har sjunkit lite där. Jag läser helst inte (genre/författare): Deckare, tantsnusk och biografier av rockers, eftersom de ändå bara vill berätta hur fulla de har varit som fullast, vilka tokroliga saker de har gjort när de knarkat, samt vilka de knullar (och vilka de knullat dem tillsammans med). Jag läser heller inte författare som är positiva till Ipred, så dra åt helvete Guillou och Lapidus. Dessutom tycker jag att Paul Auster är överskattad. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: