Curt och Roland

24 01 2007
Jag var tio år gammal när jag för första gången upptäckte popmusiken. Via radion fann jag vägen in i en helt ny värld tack vare låtar som Suzanna med The Art Company, FR Davids Words och Our House med Madness. Senare samma höst råkade jag av en slump åhöra den allra sista Heta Högen i Kaj Kindvalls Poporama och därigenom var jag med från allra första början när dess uppföljare – Tracks – började sändas veckan efter.
Jag hittade två hela kassar med kassettband när jag städade ur min gamla lägenhet. Jag skulle aldrig komma mig för att slänga dem, så jag plockade åt mig ett 20-tal av mina mest nostalgiframkallande blandband och lämnade resten för magasinering. Sen slog det mig att jag faktiskt har rensat duktigt en gång tidigare. En gång – jag måste ha haft fantastiskt mycket fritid då – gick jag igenom alla mina Tracksband (och de var många) och kopierade över de bästa låtarna till sammanlagt sex blandband. Jag sparade några rariteter också – de band som faktiskt redan innehöll nästan bara bra låtar. Jag minns inte vad jag gjorde av de återstående banden. Kanske spelade jag över de som fortfarande höll hyfsad kvalitet och slängde resten.
Förmodligen skulle en hel del av denna 80-talsmusik – även efter kvalitetssorteringen – framkalla känslor av ångest och skam om jag lyssnade på dem idag. Synthpop, och nästan alla 80-talspop som inte hade råckenrålliga aspirationer kunde sorteras i kategorin synthpop, har den egenskapen att den åldras väldigt dåligt. Men inte alla. (Och nu syftar jag inte på de ”svårare” artister som inriktade sig på en betydligt äldre målgrupp men som jag var nästan ensam i bekantskapskretsen att omedelbart fatta tycke för redan då, som DiLeva, Jakob Hellman och The Smiths.) Det finns band som håller än.
Det fanns ett synthpopband som jag nästan hade glömt bort att jag gillade. Så mycket att jag till och med skaffade skivor av dem. Ingen seriös musikälskare köper skivor av ett popband. Om de inte är riktigt jäla bra.
Ändå hade de allt emot sig. De var polerade, pompösa och pretentiösa. De gjorde 6 minuter långa popanthems med ideliga taktbyten, fetast tänkbara sound och ett kraftigt Beatleskomplex. De använde sig av körer, stråkar och blås och varför inte en operasångerska i bakgrunden för extra fläskig effekt. Och jag ger mig fan på att de hade gråtande barn i sina videos också. Det låter direkt vidrigt, jag vet. Som en välgörenhetsskiva för svältande barn. So 80’s. Men bra var det. Det är långt ifrån deras bästa låt, men inget illustrerar ovanstående bättre än Sowing the Seeds of Love.
Efter att filmen Donnie Darko så snyggt använt sig av Tears For Fears-låtarna Head Over Heels och Mad World mindes jag igen. Tydligen inspirerade det Curt Smith och Roland Orzabal att återförenas och spela in en skiva tillsammans för första gången på 15 år. Jag har inte hört den själv men ryktet säger att den är bra.
Jag blev så skönt nostalgisk att jag var tvungen att slösurfa runt bland 80-talsartister på AMG. Man kan faktiskt ha mycket tråkigare än så. Visste ni förresten att att Terence Trent D’Arby numera heter Sananda Maitreya? Nu vet ni.
Annonser

Åtgärder

Information

4 responses

24 01 2007
ellen
Åh. Nu blev jag också alldeles nostalgisk! Att sitta framför radion, hålla fingret på recordknappen och spela in Tracks på lördagarna var nästan ett måste, och pausa inspelningen precis när Kaj började prata vilket inte alltid var så lätt. :-/ Då fick man spola tillbaka och trixa innan nästa låt spelades.
 
På lördag ska nostalgin få näring då Clabbe ska spela skivor i Rakt över disc på ett dansställe nära mig. Iiiih. Ja, Clabbe är inget att iih:a kanske men musiken, tokdansandet och alla sköna minnen som ska återupplivas är god näring för en trasig själ som mig. 😉  
24 01 2007
Ron Obvious
Inte dissa Clabbe! Han är i högsta grad nostalgimaterial. Inte minst för att han sägs ha dejtat min klasskompis moster när det begav sig.
25 01 2007
ellen
Min klasskompis moster dejtade Alf Robertsson. Sug på den du! Clabbe var cool ända tills han fick för sig att ingå i Idol-juryn. Dååligt beslut av honom. Nu framstår han enbart som en gubbsjuk föredetting. Sådäså.
25 01 2007
Ron Obvious
Nej! Råååbertsson! *svimmar*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: