Metall upp ur röven (10)

4 10 2006
För nästan tjugo år sedan hörde jag ett bulgariskt heavy metal-band på radions Rockbox med Per Fontander. De lät ungefär som man kan föreställa sig att en ungdomsrevolt i ett hårt reglerat kommunistsamhälle låter. Aggressivt och stingsligt. Och faktiskt inte alls så illa. Jag lyckades aldrig stava bandets namn. Men, så här i efterhand, påminde de en smula om System of A Down.(1)
Fullföljer man denna teori om att ens bakgrund speglar ens sätt att skapa(2) är det fullkomligt logiskt att Black Sabbath bildades i Aston, Birmingham(3), och att den amerikanska östkustpunken alltid var snabbare och aggressivare än den mer laid back Bay Area-punken från västkusten. Men även fullkomligt obegripligt att det nästan inte fanns ett endaste vasst brittiskt thrash metalband från någon synnerligen deprimerande hamn- eller gruvhåla i Midlands. Kanske var de så stolta över NWOBHM(4) att de tyckte att det fick räcka där? Men även så – utan NWOBHM, inget Metallica, inget Slayer, inget Megadeth. Så varför fick thrashen aldrig fäste på de brittiska öarna?
Men det fanns ett. Ett alldeles bortglömt och skugglikt, men ändå alldeles fantastiskt lysande bra, undantag. De hette Sabbat, och de har absolut ingenting att göra med Birmingham eller osedvanligt slaka bassträngar. De kom från Newcastle, en hamnstad präglad av arbetslöshet, råa sällar och Alan Shearer – som hittat för den poetiskt begåvade att skriva djupt deprimerande texter om samhället vi lever i – och jag stiftade förstås kontakt med dem 1988-nånting i Tobbes rum(6)
Sabbats starka män var gitarristen Andy Sneap och – framför allt – sångaren och låtskrivaren Martin Walkyier. Den som lyssnat på mina Skycladlåtar(7) kanske förväntar sig soft metall med starka folkmusikinslag, men denne bör veta att Skyclad började som ett obevekligt snabbt band som först senare – sjätte, sjunde skivorna – bejakade sin kvinnliga sida.
Jag kan inte påstå att jag var såld direkt. Det kändes inte som första gången då jag hörde Solitude(8) (vilket jag förstås också gjorde i Tobbes rum). Sabbats musik kan kanske betraktas som ganska svår för den ovane. Men några dagar senare var jag fast. A Cautionary Tale satt som en smäck i mitt öra, trots att det först var många år senare, som högskolestudent i litteratur, som jag upptäckte att delar av A Cautionary Tale var direkta citat ur Christopher Marlowes 1400-talstragedi The Tragic History of Doctor Faustus. Ye Olde English framförd med sådan frenesi och känsla att man bara kapitulerade. Ja, fy fan så bra det var. Och är.
Se bara.
For in each delve and greenwood,
far wiser creatures play,
and in their veins and sinews,
live the Gods of yesterday.
A God of many faces
yet none of them are known
existing in all places at all times –
His glory shown in the majesty of nature,
let the Hymn to Pan be sung
for the myth is but a History Of A Time To Come.
Ja, så hette skivan. Men i dag tänkte jag att vi skulle lyssna på något från uppföljaren – Dreamweaver. Åtta minuter thrash metal-opera med världens bästa thrash metalband. How Have the Mighty Fallen. Enjoy.
(1) Jag har sällan blivit så upprörd över något som när min forumkombattant, den dryge Microsoftchefen Marc, hävdade att System of A Down, det är väl ett sånt där band som bara trötta tonåringar lyssnar på mellan Green Day och KoRN. Jag hade listat en SoAD-skiva på min topp 5-lista över bästa skivor för det året, varför nämnde Marc tog på sig uppgiften att vara anti. Man ska dock inte ta Marcs åsikter på särskilt stort allvar. Han anser att Ronald Reagan var en stor statsman, att växthuseffekten är en myt, och älskar artsy/corny musik i stil med Flaming Lips, Jonathan Richman(1,5) och King Missile. Ja, ni fattar ju själva.
(1,5) Den som till äventyrs har sett filmen There’s Something About Mary vet att handlingen ackompanjeras av en sjungande man med en gitarr. Denne mannen är Jonathan Richman.
(2) Jag tror mer på miljö än gener, som det så vackert heter i Doktor Vänster.
(3) Att deras sound kom sig mer av Tony Iommis smått värdelösa fingrar och, som en konsekvens av detta, lösare spända strängar på basgitarren än av den deprimerande omgivningen kan man välja att bortse från om man vill.
(4) Den okunnige heavy metalkonessören kanske måste upplysas om att NWOBHM är en förkortning för the New Wave Of British Heavy Metal, en genre som skördade stora framgångar under tidigt 80-tal i form av band som Iron Maiden, Judas Priest och Saxon(!). Senare dök stilen upp i en perverterad tysk(5) form, men det är en annan historia.
(5) Samtidigt, i Sverige, försökte bland andra Anders Tegnér lansera FVASHM – Första Vågen Av Svensk Heavy Metal. Även hårdrocken har sina nördar. Det gick sådär – minns Swedish Metal Aid. Med Tommy Nilsson på lead sång.
(6) Som så många andra gamla metallhjältar – Manowar, Celtic Frost, Helloween et cetera (Nej, inte Peter Cetera!) – chansköpta skivor avspisade för första gången under stor nyfikenhet medan vi fnulade med hans Amiga. (Vi var kanske inte de allra ballaste hårdrockarna – ibland hände det även att vi lyssnade på Kraftwerk!).
(7) Efter två Sabbatskivor bestämde sig Martin Walkyier för att Andy Sneap var ett riktigt praktarsel och bad honom dra åt helvete så att han kunde bilda Pagan Metalbandet Skyclad som var, om möjligt, ännu bättre. Men det är en annan historia. Sabbat skulle sedermera göra en tredje skiva – Mourning Has Broken – med Andy Sneap som musikalisk motor. Den är dynga. Strax därefter upplöstes Sabbat.
(8) När metallpublikationen Metal Force storögt recenserade skivan Blech med ett nytt spännande band vid namn Nirvana så använde sig recensenten just av uttrycket ”I felt like the first time I heard CandlemassSolitude!”(9).
(9) Jag är osäker på huruvida man i dag kan uppnå samma effekt som man kunde under sent 80-tal genom att lyssna på Candlemass Solitude för första gången. Musiken har förvisso utvecklats de senaste 20 åren – och jag vill tro att Candlemass Solitude har en del att göra med saken – men skulle det vara så att någon läsare aldrig hört Candlemass Solitude så kommer den här.
(10) Om Metallica själv fått välja så skulle deras debutalbum Kill ‘Em All ha hetat Metal Up Your Ass. Men det tyckte skivbolaget var en ganska dålig idé.

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: