…och jag såg inte ens till Björn Ranelid!

28 09 2006
Jag såg Uffe på bokmässan. Och då syftar jag på The Uffe. Ulf Lundkvist. Det var stort. Han var mest förvirrad där han stod och försökte komma ihåg alla vändningar i sin skapelse, men Den Kloka, som inte är något fan, verkade ganska förtjust. Uffe bekräftade min misstanke om att det inte finns någon som helst förutbestämd plan i Assar. Det är bara en massa saker som händer, helt avhängigt skaparens humör. (Inte helt olikt denna blogg, skulle jag kunna tillägga. Lite förmätet.)
 
Nisse, han med böckerna, var också där. Men någon helfräck Razor-t-shirt hade han inte att kränga i sin lilla monter. Nu har jag dock beställt en från hemsidan. Inte lika ren och stilfull som jag hade önskat, men ändock hyfsat ball.
 
Den Kloka och jag stötte även på en gammal kursare, som berättade att hon gått och flyttat ihop med en annan kursare. Detta var i och för sig ingen skräll, men att denne numera sliter för brödfödan på ett departement av alla ställen får ändå betraktas som en mindre skräll. (Dock hade detta mötet inte alls samma dignitet som det förra året, då jag och P (som härmed inte längre går under epitetet Den Tystlåtna) sprang på min favoritskribent i sällskap med självaste Fittan-sticker-fram-tjejen från Idol. Men det finns förstås ytterst lite som toppar en så surrealistisk upplevelse, så jag hoppas att ingen blev sårad nu.)
 
Jag var förberedd i år. Min inköpslista hade fem punkter. Av vilka jag blott kunde pricka av en. Det var den nya Loe-boken Volvo Lastvagnar som, den asfeta titeln till trots, hittills varit lite av en besvikelse. Både Berglin och Hemmingsson var slutsålda – smällar man får ta när man inte kommer iväg förrän på söndagen – och de andra två jag hade bespetsat mig på såg jag inte ens till. Jag hittade ganska adekvata ersättningsböcker, så jag är hyfsat nöjd. Men om någon kunde bekräfta att det verkligen finns en sprillans ny Kapuscinski-bok, som ryktet säger, så vore det roligt. Kapuscinski är nämligen den allra störste.
 
Den Kloka hade lyckats med konststycket att försova sig ända till klockan två på lördagen. Två var en tidpunkt av intresse, då både P och jag anlände till Framstjärten just ungefär då. En firmafest kvällen innan var boven. Efter en tacomiddag och en plågsam TV-utsändning av ÖSK-BP mötte vi upp med A – ytterligare en av dessa kursare – med vidhängande syster på en pub, där jag även blev fulgreppad av Idol-Azra (vilket förmodligen berodde mer på trängseln än på någon form av aggressivt raggningsknep) och träffade Världens Sötaste Bibliotekarie (som jag håller tummarna för precis nu).
 
Därefter blev stämningen lite tryckt. Starka viljor utkämpade mentala strider i vilken Dancing Dingo utgick som segrare, med Excet som god tvåa. Vid det laget var jag dock så pass sliten att jag tackade för mig och fick några timmar ensam i Mölndal medan flickorna dansade loss. Man är väl gammal eller nåt. Det rä trevligt att kunna dansa när andan faller på, men att gå och dansa för dansandets skull har jag aldrig förstått mig på. Dessutom blev jag svårt provocerad av hur viktig dörrvakten upplevde sig själv. (Här kan jag även passa på att avslöja att även söta flickor kan snarka om de druckit skarpt.)
 
Ja, man kan lugnt säga att söndageftermiddagen var den eftermiddag då jag var tröttare än jag varit på ganska länge. Därför utnyttjade jag min öppna biljett för att ta ett lite tidigare tåg. Det var – skulle det visa sig – ett ganska oklokt beslut. (Se även, appropå detta, gärna mitt lägenhetsval i den förra bloggposten och spekulera över hur ni tror att det kommer att gå.) SJ hade nämligen i sin stora vishet bytt bort en av vagnarna och ersatt den med en annan, och oerhört kreativt numrerad, vagn. Vi var alltså – för att uttrycka sig milt – överbokade. Jag dråsade ner vid en vägg bredvid ett säte. Lite vägg att luta sig mot var allt jag behövde för att resa in i dvalans land. Trodde jag. Jag hade missat att det runt hörnet fanns en kiosk. En, skulle det visa sig, svårt populär kiosk. Eftersom bistrovagnen var ur funktion var det i kiosken alla handlade. Ryktet sade att kön i Skövdetrakten sträckte sig ända till vagn 15. Så jag var fast där jag satt. Sova var inte att tänka på då den plats jag fastnat på endast tillät sittställningar som erbjöd omväxlande kramp i ryggen samt benen. Träsmaken i röven var dock konstant (för det måste alltid finnas en konstant för att en ekvation ska kunna lösas). Då kändes livet lite mer än vanligt som en Pulp-låt.

Åtgärder

Information

3 responses

28 09 2006
Ron Obvious
Nej! Jag upptäcker nu att, med min upplösning och helskärm, så avslutas en rad av vårt allra kortaste ord – i. Redigeraren i mig gråter. Mjuk avstavning – jag förbaskar dig!
28 09 2006
CamillasMS​N-space
Go Assar, Go Assar! =)
 
Jag kan dessutom lugna dig med att jag på min lilla datorskärm inte har ett i som avslutar några av dina rader…
28 09 2006
Ron Obvious
Det känns tryggt. Nu ska jag strax bege mig mot kvällens personalfest. Kommer jag att kunna visa mig på jobbet imorrn? Kommer jag att hitta rätt nattbuss i natt? Frågorna är många.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: