Ankor, öl och gitarrbaserad ondska

29 08 2006
Visst fan. Jag lovade visst i ett svagt ögonblick att skriva något om festen i fredags. Det var fest i fredags. Hemma hos Ankan, en av ankorna, jag har förstått att det finns många ankor där ute, flera av dem utan äckliga kloaköppningar och lustigt vaggande gång. Detta var alltså en av dessa. (Jag föredrar dock att kalla henne Fairuza Balk och hoppas att detta inte gör mig till en ond människa).
 
Det var länge sedan jag var på en riktig villafest senast. Med dukat i trädgården, utestereo och -belysning (och ballonger). Alldeles för länge sedan. Om det sedan var bra eller dåligt att just denna råkade vara inklämd mellan två arbetsdagar för mig får andra bedöma, men det innebar i alla fall att jag inte behagade dyka förrän efter att klockan passerat elva med en stund och med blott fyra pilsner i kassen. Jag kände ingen. Jo, några. Smurvlan, förstås, som bjudit dit mig. Värdinnan och min hyresvärdinna och Tessie och nån till. Jag undrar fortfarande hur det kom sig att så många som jag inte alls kände igen visste vem jag var. Jag är ganska säker på att jag inte varit packad i dessa kretsar tidigare (och därför kunnat förklara saken med minnesluckor.) Kanske har de sett mig på fotograf-Smurvlans bilder eller nåt? Nåja. Jag blir gärna igenkänd så länge jag inte är ökänd.
 
Jag hatade trubaduren från början. Det var inte hans fel, han är säkert trevlig som få, men hur skulle han kunna återvinna mitt förtroende efter att de två första låtarna jag hört honom spela var Pearl Jam och något ur El Mariachi – två företeelser som befinner löjligt högt upp på min popkulturella hatlista. (Alla borde ha en!) Senare tog Tessie över gitarren och visade sig vara riktigt vass. Hon kunde inga protestsånger så i stället sjöng vi dess raka motsats.
 
Smurvlan blev lite upprörd då jag bekände min kortvariga crush på vår gemensamma kursare, Hon Som Gråter, inför dennes expojkvän. Som om det vore en sån skräll att jag varit förtjust i en söt flicka med skinn på näsan och våldsam överskottsenergi.
– Men du var ju kär i MIG!
Det var bara sött. Hon Som Gråter ryktas för övrigt ha lagt ner alla planer på ett kringflackande liv i Goa för Villa, Vovve och Volvo. Vem hade kunnat ana detta? 
 
Um. Sen har jag vaga minnen av hemmagjorda Michael Jackson-moves på det provisoriska dansgolvet framåt halv fyratiden. Men jag väljer att låtsas att detta bara var en ond dröm. Min baksmälla var intensiv men mycket kort. Det var i alla fall en god nyhet.
 
Ja, ungefär så var det.
Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: