Vardagslycka. Eller, hmm… vardagsförnöjsamhet. Eller nåt.

20 08 2006
Jag möter sällan någon större förståelse när jag säger till den det nu må vara i andra änden att jag har klivit på bussen, så jag tänker lägga på nu. Men när jag lägger till att det beror på att alla hatar folk som pratar i mobil på bussen, och jag vill inte bli en sån som alla skjuter imaginära pilar i nacken på, så brukar jag istället bli måltavlan för blickar av de mest skilda slag från de övriga passagerarna och då känns det genast som om min insats har betydelse.
 
Jag tänker inte försöka ta åt mig någon ära, men det var ändå med viss båtnad som jag häromveckan för första gången lade märke till mobilförbudsskylten längst fram i bussen. Att prata i mobilen, läste jag, är inte längre tillåtet i den främre halvan av bussen. Det är en liten seger, men ändå en seger. Och en liten, liten frizon för dom som rent allmänt skiter i okända kollektivtrafikmänniskors liv.
 
Ja, det var bara det. Det är lite sorgligt att så mycket av min vardag roterar kring kollektivtrafiken, antar jag, men kom ihåg att jag fortfarande är ny i den här staden och inte riktigt vet hur man roar sig här än.
Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: