När jag wallraffade som schlager-bög

4 08 2006

Jag ser fram emot att få läsa hans dagbok imorgon” fnissade Smurvlan till Tessie. Och tittade på mig. Jag tar det som en order. Krönikan om hur min Pride-oskuld togs kommer härmed. Ni får äran att tjuvläsa.

Men först vill jag bara påpeka att jag blev lurad på Linda Bengtzing. Jag var lovad Linda Bengtzing, och vad fick jag? Linda Rosing! (OK, jag såg faktiskt aldrig Linda Rosing i verkligheten. Bara på fotografi. Men mer om detta senare.)

Jag måste erkänna att jag, i förväg, var lite bekymrad över vad som kan tänkas vara acceptabel klädsel på en dylik tillställning. En silvertopp, Smurvlans förslag, äger jag ju nu inte. Inte heller något särdeles kitschigt eller uppenbart fult, inte här. Märkligt nog missade jag att packa kläder jag inte vill bli sedd i när jag flyttade hit. Men sen slår det mig att hela spektaklet går ut på att visa sig som den man är. Och jag är ju en sportig slacker med tveksam klädsmak.

Torsdag är, om detta har jag blivit informerad, schlagerdagen på Pride. Nu tror ni kanske att det innebär en orgie i gamla klassiker – Carola, Abba, Björn Skifs. Glöm det. Vi snackar hardcoreschlager nu. Vi pratar artister du hade glömt att de fanns, och risken är faktiskt ganska stor att du inte visste vilka de var ens när det begav sig. Obskuritetsgraden var så hög att jag fick svindel. Men jag förstår ju att de kommer. De har världens bästa publik. En publik som är villig att ge konditionslös kärlek till trean i den svenska melodifestivaluttagningen 1977. Men lyckligast är ändå artisterna. De har inte spelat för en så stor publik sedan melodifestivaluttagningen 1977. Och det finns goda skäl till detta.

Detta är dock inget som hindrar Smurvlan och Fairuza Balk. Så här står jag och Tessie och ömsom ler brett till deras galna tokdans, och ömsom utbyter menande blickar som säger att om den här låten kom trea vill jag aldrig nånsin höra låten som kom fyra. (Sen slår det oss att vi är omgivna av människor som sannolikt vet vilken låt som kom fyra i melodifestivaluttagningen 1977. Både Pekka och Calle är ju här. Och trehundra wannabes.) Man måste dock ge arrangörerna beröm för talangerna de lyckats gräva fram. Artisterna man inte ens visste fanns. Och Janne Lucas! ”Jag älskar Sandra Dahlberg” ylar Smurvlan. ”Ööööööh”, skrålar en mycket lång bög bredvid mig när Roger Pontare kliver på. Jag vet inte om ni någonsin har hört ett Vit Makt-band spela live, men om ni har det så ska ni veta att det inte är särskilt långt ifrån att uppleva Roger Pontare på scen. Det är egentligen ganska fantastiskt att han kan komma undan med sina texter bara för att han har en framtoning som lätt förståndshandikappad norrlänning.

Då kommer Sanna Bråding förbi och frågar mig var P3-tältet ligger. Hon har väldigt coola solglasögon. Jag blir fördomstestad av en präst. Hon tittar på mig och föreslår att jag är glad, ganska gay och inte ett dugg konstnärlig. Men i övrigt har hon ganska rätt. Kombo-J är tokpackad redan vid sextiden. Han börjar trakassera Robinson-Emma som står bredvid oss vid champagnebaren. Genom att spela fjollig (vilket han inte är) ordnar han ett fint fotografi på dem båda, i vilket han lyckas uppbåda en min som verkligen visar att detta, det är stort. Halvöppen mun är så underskattat. I kameran har han även bilder – men det avslöjar han inte förrän senare – på hennes ”jävligt breda arsel” och tånaglar. Och så klagar Klimpen över stalkers. Där står även snubben som ersatte Sanna Bråding i ICA-reklamen. Jag anar en trend.

Smurvlan berättar att hon träffat en bekant och blivit presenterad för Kristina Lugn och Staffan Westerberg. Som Britta. Smurvlan heter inte Britta. Men, försöker jag, det är kanske en bra sak att Kristina Lugn och Staffan Westerberg inte vet vem du är. Jag smiter ut i skogen när Smurvlan visar nyanlända sin utställning. Men jag tvingas avvakta. Någon har mobiltelefonen framme och vakterna är blixtsnabbt framme för att se till så att ingen smygfotar kissande flator. Annars är det artigt och belevat. ”Är du klar” frågar två kvinnor när jag helt uppenbart är färdigkissad. Jag kommer aldrig iväg till de ”officiella” toaletterna. ”Det är där det går hetast till”, förklarar Tessie, ”bästa stället att få till en snabbis”, när jag ondgör mig över att ingen än så länge nypit mig i rumpan.

Och något annat häpnadsväckande händer. För första gången får jag uppleva hur ett patetiskt jag-saknar-dig-så-och-jag-vet-inte-varför-jag-skriver-det-här-jag-är-en-idiot-SMS faktiskt funkar. Men det kommer inte att vara med i den officiella versionen. Inte heller köper jag de helfräcka wettexdukarna med text för 27 kronor styck. Däremot köper jag ett gäng öl för våldsamma överpriser. Alice Timander var naturligtvis på plats. Hon hade Kjell-Henry på armen och Kjell-Henry i sin tur hade pälsen på armen. Det var nästan lika stort som när jag mötte Arne Hegerfors för några dagar sen.

Minsann om inte Kikki dyker upp också. Och minsann om inte Mark Levengood är riktigt rolig ikväll. Han är i sitt rätta element. Inte minst då han förespråkar barnaga på grund av Lilla Melodifestivalen. Knappt har Shirley Clamp bedyrat hur mycket hon älskar oss förrän någon, en av Smurvlans modeller, visar det sig, med bestämdhet vill hävda att han faktiskt hatar Shirley Clamp. Tydligen är hans vän hennes pojkvän och han motiverar utförligt sin åsikt.

Smurvlan tycks bekymrad över min bristande schlagerentusiasm. Antar jag. Eftersom hon pekar på mig och säger att hon gillar hur jag står och diggar. Men det är innan den store, långe, icke-bögen Lasse dyker upp och jag måste röra mig till hans sång om den akustiska gitarren. Och, det får jag erkänna, när han sedan sparkar igång ”En kväll i juni” kan inte ens jag behärska mig. Och då – när stämningen är som allra ultrafetast, och alla är lyckliga och svettiga, kunde man tycka att det vore alldeles idealiskt att avsluta, runda av och gå hem. Men, nej. Då ska vi tvingas genomlida Rumäniens eurovisionsbidrag. Som tur är vill Lasse absolut inte gå av scenen än och han improviserar ”I natt jag drömde” och plötsligt blir allting lätt sorgligt. Så han kör sin succébit en gång till, innan Kikki får äran att avsluta med ”Bra vibrationer” och jag råkar skalla Smurvlan under en vildsint schlagerdans. Och så var det med det. Det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka.


Åtgärder

Information

2 responses

13 03 2009
Några ord om schlagern « En ond plats

[…] det stundtals får mina öron att blöda. Dessutom besitter man ju nu en viss expertis efter att ha wallraffat som schlagerbög. Jag har inga störra invändningar mot att The Ark vann. Även om låten var ganska medelmåttig […]

15 03 2009
Jag outar mig « En ond plats

[…] Pontare, 2000. När jag wallraffade som schlagerbög, och hade äran att se låten framföras live, slog det mig vilken fantastisk Vit Makt-dänga det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: