Ännu en jeremiad

18 07 2006

Plötsligt drabbades jag av ett enormt tungsinne. Det kom från ingenstans, lade sig som en våt yllefilt över alltet och dränkte in det i en trött ogenomtränglig dimma.

Jag hade pratat med H, hon hade kommit tillbaka till stan. Jag tycker om att prata med H. Hon har egenskaper som jag uppskattar, och då syftar jag inte på jättestora fasta tuttar och hjärna, utan att hon alltid säger vad hon menar. Man vet alltid var man har henne. Det är en sällsynt egenskap. Jag hade precis pratat med henne när det stora vemodet rullade in och jag lade mig till med en svårmodig min, tittade mot fjärran och funderade på hur det kunde komma sig, vad det berodde på.

Vi pratade om livet och hon drog ett pruttskämt och jag undrade varför gotlänningar äter så äckliga saker av fåret och vi konstaterade att ingen av oss blivit angripna den senaste månaden och vi såg att det var gott och hon frågade hur det var med kärleken.
Jag sade att jag tror att den är konstig och lite porös i kanten men jag vet inte för jag har inte sett den på länge och jag har inte heller letat för jag har varit upptagen med att försöka finna en plats i tillvaron och varför frågar alla mig det?

Och hon sade att hon inte trodde på mig och att jag inte kunde tänka som jag gjorde, som jag gör, för jag har fel. Hon sade det på sitt kodspråk som jag har dechiffrerat men ännnu inte hon. Det blir enklast så. Det är inget hon gör medvetet men ävenså något som följer då man organiserar sin världsbild på ett sätt som gör den omöjlig att ifrågasätta eller ens diskutera, som i sin tur gör den skenbara omtänksamheten till inget annat en ren självupptagenhet. Tänkte jag.

Men vad jag sade var att det var konstiga ord för att komma från någon med ett så stort behov av trygghet. Det är inte jag som har problem med att lita på folk, mitt problem om det nu är ett problem är snarare just att jag litar på folk, och hon sade att du känner ju till min bakgrund, och jag antydde att det är väldigt enkelt att härleda sina emotionella problem från det förflutna eftersom vi då alltid kan skylla på någon annan, men jag köper det inte eftersom det förflutna är statiskt och det är inte du, och dessutom har du aldrig frågat mig om min bakgrund.

Då bytte hon ämne. Och om inte ens hon förstår mig vem ska då göra det? Tanken gjorde mig deprimerad och jag utförde en etnisk, nej, en etisk, rensning bland mina MSN-kontakter. Sen åt jag en glassbåt med tillhörande våffla gjord av nån sorts papp.

Och som nån sorts slutgiltigt hån var båda de lotter jag plockat från tidningshyllan vinstlotter. Någon ska ju ha tur i spel också. Vad nu det ska vara bra för. Jag behöver den inte, jag byter gärna mina guldmedaljer mot ett stimulerande samtal så väntar vi och ser ifall livet gick mig förbi.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: