Gullmarsplanlöst:

14 07 2006

Jag medger att jag inte tog det så allvarligt då de sade att jag nog kunde glömma min cykel. ”Bwahaha! Har den stått på Gullmars över natten så kan du räkna med att de har plockat den i bitar och gjort knark av den”, flinade en kollega. ”Inte där, väl” försökte jag. Gullmarsplan som verkar så tyst och lugnt…

Sen kom jag att tänka på alla de udda uppträdanden jag passerat just där bara samma vecka. Den medelålders damen som, med raspig röst, urskiljningslöst skällde på alla förbipasserande som, enligt hennes sätt att se det, var ansvariga för världens ondska. Eller om det bara rörde just den specifika ondskan som drabbade henne, det var lite oklart. Eller den utmärglade finske mannen som utbrast i små högljudda utrop, riktade till någon jag tror hette Erkki eller Perkele, med jämna mellanrum härom natten. När jag tänkte efter har det nog inte gått en endaste dag då jag passerat Gullmarsplans station utan att jag stött på anmärkningsvärda personer.

Jag får skylla mig själv som lämnade min cykel där över helgen. Samtidigt var det lite lustigt det som hände härom dagen. Jag hade letat upp en lämplig affärsidkare för begagnade cyklar (och ishockeytillbehör, märkligt nog) och av denne köpt en ny cykel för ett våldsamt överpris. Då jag cyklade hemåt på min nya gamla cykel svängde jag förbi brottsplatsen med tanken att jag kunde ju ta med mig slanglåset från den gamla cykeln, om den nu står kvar, för det var ju nytt och sånt har man ju alltid användning för.

Döm om min oförställda förvåning då jag upptäckte att inte bara stod cykeln kvar, utan dessutom hade det tidigare spårlöst försvunna hjulet återuppstått. Det stod där, nonchalant lutat mot cykeln. Som ett hån. Av nån sort. Någon luft fanns förstås inte i det, men scenen väckte många frågor av typen hur, när och varför. Cykelgnomer? Jag blev stående ett tag, i ett anfall av förbryllelse. Sen cyklade jag hem. Jag kanske hämtar hem ekipaget en annan dag. Om det finns kvar.

I förrgår blev jag erbjuden en tvåveckors förlängning på morgontidningen. Igår tackade jag ja. ”Det kan vara mysigt att prova på att bo här ute ett tag till”, tyckte min värdinna. Lysrörsproblematiken är dock alltjämt olöst. Hyresvärden, den riktiga, har redan varit här två gånger på morgonen och skakat bekymrat på huvudet och lovat att återkomma. Det gör även jag.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: