Fasadsprickor

8 07 2006

Idag dog så badrumslampan. Fast dog är ett så hårt ord. Så… oåterkalleligt. Tittar man noga när det är mörkt så kan man faktiskt se hur de glimmar lite i ena hörnet. In- och uttagning av linser, en syssla som jag tidigare betraktade som tämligen vardaglig, kommer därför i framtiden att bli något av ett äventyr. Gud, så spännande!

Tidigare samma morgon uppvisade teven ett liknande tillstånd. Även där var det alldeles svart med undantag för en liten strimma vitt i ena hörnet. Paniken trängde fram i form av små svettdroppar i pannan medan jag gjorde om, gjorde rätt, startade om, och visst – nu funkade den som den skulle. Denna trend av opålitlig hemutrustning bekymrar mig. Det är som om hela lägenheten kan krakelera när som helst och det är inte något som kommer att skynda på mina experiment med gasugnen. Ty gasugnen, den skrämmer mig. Dessutom har jag ingen braständare.

Det glädjer mig dock att ni lydde mitt råd och lät bli att stjäla den lila cykeln som jag, över sommaren, övertagit från min värdinna. Men, och jag inser ju att jag kanske var lite otydlig på den punkten, jag hade gärna velat ha kvar mitt bakhjul och cykelkedjan också. Ja, jag får väl skylla mig själv, antar jag. Nu återstår frågan vad som är enklast. Att leta rätt på en trevlig affärsidkare som saluför billiga begagnade cyklar eller att släpa hem den svårt handikappade lila krigaren från Gullmarsplan (i den mån resterna fortfarande står kvar) och meka bakhjul (som jag också måste ordna hos trevlig affärsidkare som saluför billiga begagnade cykeldelar).

De två första arbetsdagarna på den stora morgontidningen var lite skakiga, men under gårdagen hade jag fattat läget och dominerade lite lätt. Det är en del som är nytt, men egentligen samma skit. Sportjournalisterna är dock mycket vackrare här. Särskilt J. Dessutom har man rätt att åka gratistaxi hem om man slutar efter klockan 23. Och det gör ju jag jämt. Ah, life of luxury, how I adore ye.

Lätt surrealistiskt blev det när ett ganska medelmåttigt skämt fick P att spricka upp i ett brett leende. För det var då jag såg det. Att hon är Bibliotekarien (om tio år). Likheten är klockren. Här kan jag även passa på att hälsa till Överste Domedagsprofet #1 H att jo, man får ha shorts på jobbet här, och visst, det skrivs kanske lite mer om segling och tennis än vad som är brukligt, men ingen här tycker om det mer än medelsportjournalisten tycker om travet. Ingen, å andra sidan, bryr sig om speedway.

Det är fortfarande sjuk, bizarrt, absurt varmt. Idag ställer Smurvlan till med traditionsenligt fölsedagsparkpicnicsfirande. Men icke för mig, ty jag måste jobba. I shorts, märk väl. Och jag har svår träningsvärk. Värden lämnade bakom sig ett par hantlar. Jag tittade ner på mina spensliga armar och tänkte Pumpa skrot! Bli Stark Man! Brottas med björnar! Öppna burkar! Argh! och fler saker i den stilen. Döremot har jag fortfarande inte hittat strykbrädan. Det hela är mycket störande. Jag vet att jag såg den för ett tag sen. Men jag minns inte var. En strykbräda är 1½ meter lång. Det torde vara mycket svårt att slarva bort en sådan i en etta med få lagringsutrymmen. Ändå är detta vad jag har lyckats med. Hantlarna måste ha slagit ut mina hjärnfunktioner.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: