Hår-VM

15 06 2006

Fopbolls-VM är så mycket mer än bara fopboll. Det handlar även väldigt mycket om hårväxt på väntade och oväntade ställen. Historien är fett proppad av minnesvärda frisyrer, spektakulära mustascher, ymniga polisonger och vaxade ben. Som det egyptiska landslag från 1990 där samtliga stoltserade med jättemanliga helskägg. Toni Schumacher är mest känd för sin tokbrutala rövtackling i Sevilla 1982, men vad få tänker på är att effekten aldrig kunnat bli lika stor utan hans tangorabatt i kombination den välpermanentade frisyren. Djävulen med hårspolarna. Eller Fernando Torres. Visserligen i EM, men han förtjänar ändå ett omnämnande för bedriften att lyckas raka bort sin sorgliga ishockeyfrisyr bara för att bli ÄNNU fulare!

Nu när alla lag hunnit visa upp sig kan jag konstatera att utbudet hittills varit blekt. Den lilla blonderade tuppkammen, helt barockt placerad ovanpå en vanlig frippa, har skådats högst upp på en handfull spelare. Inte vidare originellt alltså. Annars har ju mohikanen sin givna plats i historien. Kanske framför allt genom Umit Davalas turkmohikan från 2002, som utmärkte sig genom att fortsätta hela vägen ner på ryggen. Christian Zieges trikolor andades tidlös dålig smak i samma mästerskap, men Chrille får naturligtvis avdrag för att han inte pallade tiden ut, utan helt fegt rakade bort den under slutspelet.

Piggast hittills är Sulley Muntari, som överraskade med en festlig karusellfrippa under matchen mot Italien. Annars är det svårt att sätta fingret på någon trend än. Kanske kan man säga att VM 1974 fått sin antites denna gång, när VM efter en full cirkel återkommit till Tyskland. Det allra hårigaste mästerskapet har nu blivit det kanske hårlösaste Världsmästerskapet nånsin. Några få hårdrocksfrisyrer lever kvar. Dock inte en enda på en argentinare. Tymoschuks är ganska söt, eftersom den får hans ansikte att se så litet ut – nästan som en liten docka man skulle vilja ha i knät och kamma håret på. Rio Ferdinand ser ut som ett rävgryt i ansiktet, och försöker dra uppmärksamheten därifrån medelst en bizarr hybrid av ghetto-flätor och lösflätor. Slutresultatet är, eh… spektakulärt. Bäbisskägget är bara en bonus. Det är ännu lite tidigt, men Rio ligger bra till för den ärevördiga titeln av VM:s Angloma.

Men VM har bara börjat…


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: