Hårdrock och tånaglar

7 06 2006

När jag gick på journalisthögskolan föreställde jag mig ofta hur det skulle vara att jobba som journalist. Hur jag elegant skulle röra mig ute på fältet, göra iakttagelser om stämningen med min falkblick, ställa de oväntade frågorna. Sedan skulle jag fila på formuleringarna ända till det blev helt perfekt. Ge mig en stund och jag hittar den otippade vinkeln och de fyndigaste artiklarna. Därefter en öl eller fem med kollegorna och tillfredsställelsen över ett väl genomfört värv.

Nu vet jag bättre. I onsdags var det jag och M och tio sidor lokal sport. Att skriva och att redigera. Fila på formuleringarna är inte ens med i matchen. Det är nämligen så det oftast fungerar. Är man ute på fältet har man åtminstone bara en sak att fokusera på. Har man tur är det mer än en halvtimme till tryckning och allt det tekniska fungerar som det ska. (Senast jag var ute släckte de lyset en halvtimme efter presskonferensen. Eluttag? Glöm det.) Sitter man på redaktionen är det… tja, ännu värre. Faktiskt.

Det är då man kan tvingas ringa upp fyra fotbollstränare (varav minst en i lagom dryg ton insinuerar att anledningen till att en reporter inte fanns på plats just denna kväll berodde på att det där andra laget – det där som vi alltid skriver om – hade träning eller nåt) för att skriva tre hyfsat långa texter om tre fotbollsmatcher man inte har sett. På en halvtimme. Sedan ska man lägga in dessa artiklar snyggt på ett uppslag, snabbkorra, lägga in en faktaruta eller två, hitta en lämplig bild, skriva dess bildtext och komma på en fyndig rubrik som inte bara ska passa i längd utan dessutom bör återkoppla till den valda bilden. Samtidigt som telefonen ringer i ett. Plötsligt blir inte formuleringskonsten så jävla viktig. Och man kan rycka på axlarna åt den uppretade läsare som hittat en litet faktafel vilket, det är han övertygad om, är ett tecken på tidningens nära förestående förfall. Och det är då det är gott att gå ut och ta en öl med en kollega och försöka glömma bort kvällens förrättade värv.

Men det är i alla fall sällan tråkigt.

Sent i går kväll ringde min gode vän Acetonmannen och bad om ursäkt men han kunde tyvärr inte gå på konserten med death metalbandet Deicide med mig, som vi planerat. Han hade kommit till insikt. Hans kära hustru hade klippt hans tånaglar då han fattat ett beslut.
Du vet, jag tar sånt där på allvar” förklarade han. ”Jag tror att de är satanister på riktigt.
Men” försökte jag, ”då borde ju ett nedslag mitt i samhällets ondska få dig att bättre uppskatta de fina värdena i livet.”
Men han ville inte lyssna på det örat. Tydligen hade den ömma tåklipparakten fått honom att vilja ta ställning.
Det skulle kännas som ett svek mot alla söta fluffiga kaniner och all godhet i världen! Om jag går på Deicide så är det som att koka min kanin. Ja, metaforiskt alltså. Har någon flickvän nånsin klippt dina tånaglar?
Nej” fick jag medge, det har aldrig hänt. Jag har inte heller några kaniner. Därför, det verkade ju fullständigt logiskt, kunde jag inte heller förstå denna känsla av själslig renhet som inte fick besudlas. Vi enades därför om det kloka i hans beslut, och jag lät honom återgå till den ömma tånagelklipparakten.

Säga vad man vill om Acetonmannen, men han är i alla fall en stor kommunikatör.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: