Möte med det förflutna

11 05 2006

Jag tog en promenad på väster i kvällssolen och tänkte på en dröm jag hade i vilken jag trakasserades av en obehaglig man med en svart hatt.
– Det blev inte som du tänkt dig, eller hur? sade mannen i anklagande ton.
– Vadå? Min mun var halvöppen och min blick frågande.
– Ditt liv.
Jag tänkte att jag borde skriva om den, men sedan dök något annat upp istället. Men det var djupt som fan. Herman Hesse kunde ha skrivit historien. Eller drömt den, snarare.

Sedan strosade jag igenom Henry Allards Park, eller vad den nu heter, och tyckte mig se ett familjärt ansikte i ett tantgäng som häckade där. När jag gick förbi vände sig den bekanta mot sina homies och öppnade munnen för att ondgöra sig över de svartklädda ungdomsgängen som ”lagt parken i beslag”. Det var då jag insåg att det var Hulda. Mitt svenskläraret. Jag funderade snabbt över huruvida jag borde etablera verbal kontakt. Men jag hade redan gått förbi. Ögonblicket var borta. Och hon och hennes crew verkade faktiskt lite upprörda över ungdomens fräckhet, och erfarenheten har lärt mig att det är bäst att undvika upprörda tantgäng. De har väskor, käppar och liten fruktan för framtida konsekvenser. Liten framtid punkt.

Det måste vara sisådär 17 år sen vi sågs sist, men jag betvivlar inte att hon hade kommit ihåg mig. Otaliga årgångar studenter måste ha passerat henne förbi både före och efter oss, och kanske minns hon inte den där gången då jag stampade på hennes fot, eller då hon tryckte upp Bautapung mot svarta tavlan (ja, såna fanns fortfarande på den tiden) och kallade honom ett äckligt litet as, men MIG måste hon väl ändå komma ihåg? Det hade säkert gjort henne gott att få höra att jag livnärt mig på att skriva det senaste året. Förmodligen hade hon tagit det som en personlig framgång, på samma sätt som hon tycktes ta det som en personlig upprättelse den där gången då hon gav mig högsta betyg på min uppsats om mitt liv. (Hon var mycket för den typen av avancerade projekt.) Att hon själv nån gång skulle ha läst sportsidorna ser jag som helt uteslutet. Hon är en kulturperson hela vägen in.

Hon hade säkert sagt, på sitt typiska småbuffliga sätt, att jag visste väl att du skulle komma nån vart om du bara ansträngde dig lite för en gångs skull, och så skulle hon le inombords. Utåt hade hon kanske fällt en kommentar om att min meningsbyggnad fortfarande är undermålig. Hon har förstås inget med mitt yrkesval att göra, men jag minns henne ändå med samma hatkärlek som då det begav sig. Bara en sån sak som att jag fortfarande kommer ihåg hennes namn efter 17 år måste ju betyda nåt. Den motivation som hon faktiskt gav var mer av typen ”Jag ska allt visa kärringen!” än något annat. Men visst var hon en bra lärare. Skinntorr, pretentiös och humorlös. Men minnesvärd. Nästa gång ska jag säga hej.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: