Strange days

26 03 2006

Medan jag skriver det här så studsar det omkring en ung man på skolgården mitt emot min lägenhet. Han dansar. Först misstänkte jag att han genomförde någon sorts parningsdans för någon som befann sig inne i skolbyggnaden. Men, vid närmare eftertanke, vem skulle kunna vara där inne en söndag? Det är mer troligt att han speglade sig i fönstret. Att han spanade in sig själv. Och jag tänkte ”Wow, eventually the rhythm WILL get you” – ena stunden en helt vanlig samhällsmedborgare, och i nästa en ett tokdansande miffo, övermannad av musiken – ”God works in mysterious ways”, och andra populärkulturella citat. (Jag vet inte varför jag tänker i formen av tv-citat, men det händer ganska ofta. Den riktigt sjuka personen här kanske är jag?)

Efter att ha stuffat ett tag så slutade han. Samlade sig. Fnulade kanske med iPoden. Och drog igång en ny rutin. Vi pratar alltså en riktig dansrutin. Han övade. När jag senast tittade ut genom fönstret så snurrade han runt lyktstolpar och träd, allt längre och längre bort. Det hela är ganska konstigt.

Sånt slipper jag snart, för jag ska ju flytta. Jag ska bli stockholmare. Det kan sluta hur som helst. Värst är avstånden. I Örebro är stadskärnan ihoprafsad på ett ställe. Man behöver egentligen ingen bil, så länge som man inte ska frakta omkring otympliga saker. Det gör jag ytterst sällan. Oavsett var man vaknar upp på söndagmorgonen efter att ha festat i Örebro så kan man vara säker på att det är gångavstånd hem. Tryggt.

I Göteborg kunde det ta en timme att ta spårvagnen till andra sidan staden för att förfesta. Här tar det fem, max tio minuter på cykel. Hut lång tid det kan ta i hufvudstaden vill jag knappt tänka på. Men de är i alla fall trevliga i Stockholm. Ryktet säger annorlunda, men det är inte min erfarenhet. Sist jag var där var jag på myskväll med bekanta till Smurvlan. Hemma hos någon som såg ut som Fairuza Balk och som kramade om mig först, och presenterade sig sen. På samma tid hemma i Örebro hade mina kompisar hunnit pricka in en 3-4 förolämpningar. Minst. En kram där skulle förmodligen resulterat i en tom blick, en lång tom blick och en obehaglig stämning.

Och när jag letar efter boende så kommer jag att inse bättre och bättre varför alla dessa heminredningsprogram fortfarande görs. Eftersom alla hyresrätter i innerstaden ser ut som skit och kostar som guld så är man helt enkelt tvungen att veta hur ett hem piffas till. Jag hoppas hitta något möblerat. Jag hatar nämligen Ernst.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: