Buskporr

10 03 2006

En gång för länge sedan, när 70-talets politiska medvetenhet var på väg att ersättas av 80-talets bindgalna optimism, var buskporr the shit. Detta var långt innan internetporr var uppfunnet och ingen hade ännu insett den kommersiella potentialen med kabelporr. Att ägna sig åt den senaste trenden, hyra videofilmer, var vid denna tidsperiod marginellt enklare än att teckna en livförsäkring. I jämförelse var buskporren lättillgänglig för den prepubertale, men ack så nyfikne, pojken. (Här kan, som en måttstock på mitt omdöme, nämnas att jag också tyckte att countrymusik var något ganska fräckt och att jag ville gifta mig med Carola Häggkvist.) Om inte bokstavligen talat i buskarna så i pappersbrukets containers för överblivet tidningsmaterial, där bevakningen var betydligt sämre än den var på bilskroten intill.

Buskporr är ett uttryck som kan tolkas på fler olika sätt. I ett samhälle som förfasade sig över videovåld och sataniska tendenser inom musiken bemöttes nakenhet fortfarande relativt avslappnat. Den statliga televisionen hade inget emot att då och då visa ogenerad nakenhet i all sin prakt, vilket naturligtvis uppskattades. Även om anledningen därtill fortfarande syntes oss ganska oklar. Hur det nu var med det så formades vissa biologiska samband under denna period. Det var håret. Pubes, man. Håret, mina vänner, sände en signal om att här var det något intressant på gång.

Föreställ er själva hur en ung pojke på den tidens TV-apparat, med begänsad bildkvalitet, kunde fundera då en kvinna fanns i bild sent en kväll. Långt borta, så att man inte riktigt kunde se. ”Är hon inte… kan hon verkligen vara… naken?” Det fanns egentligen bara ett sätt att veta. ”Jo, där! Jag såg något mörkt! Visst var det väl… *drömskt uttryck* …muffen?!

Ja, jag vet, det låter jättefånigt. Rent av obegripligt för den som vuxit upp med mer lättillgänglig nakenhet och knivskarp bildkvalitet. Men vi hade det tuffare när vi växte upp. Å andra sidan hade vi något annat som de inte har. Den bergfasta övertygelsen om att vi alltid, på avstånd, kunde bedöma om en suddig kvinna verkligen var naken eller inte. För sånt är ju viktigt. Var viktigt redan då. Varför just denna lilla tuss av hår kom att symbolisera det som var viktigt och därför lämnat outplånliga biologiska spår som alltjämt väcker till liv vissa djuriska lustar. För alltid inprogrammerat i reptilhjärnan. Ingen tuss, inga djuriska lustar. För… hur ska man då veta? Det kunde ju lika gärna vara en barbiedocka. Och hur kul är det?

Så nu kan alla ni miljontals människor som frågat mig om varför jag tycker att den rakade musen är visuellt trist sluta fråga.


Åtgärder

Information

One response

12 12 2010
Vi jubilerar! « En ond plats

[…] Buskporr (Mars 2006) Bara en påminnelse till ungjävlarna om att det var jävligare förr. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: