Firmafester vi minns (ytterst motvilligt)

8 03 2006

Det finns en företeelse som på samma gång kan vara ångestframkallande, hemsk, pinsam och alldeles, alldeles underbar. Som är ett gränsland mellan avgrundsdjup ångest och lättsam glädje. Vi kallar denna företeelse… Firmafest.

Jag antar att jag kan betrakta mig som lyckligt lottad för mina firmafestminnen är nästan uteslutande goda. Jag har inte gjort någon på smällen, inte ”pratat allvar” med chefen eller mötts av äcklade blickar en måndagmorgon. Sådant har jag sparat till klass- och lagfester. Men det är en annan historia.

En gång, dock, kändes det lite jobbigt på måndagmorgonen. Seriösa tankar fanns att lyfta telefonen och göra en sjukanmälan. Några knapptryck och ångesten skulle få uppskov. En diffus ångest, eftersom jag egentligen inte hade den blekaste aning om vad som hade hänt fredagen före. Det var annars en lycklig tid. Jag var ny på den jättehäftiga webbreklambyrån. Foten var inne och stjärten vilade på en ohemult bekväm datorstol. Kollegorna var både sympatiska och vackra, och – bäst av allt – chefen hade två backar gammal hårdrock på vinyl och en grammofonspelare på kontoret. Vem behöver flipperspel när det finns Blue Öyster Cult, jag bara frågar.

Jag hade bara varit där i en vecka då det skulle festas till. Jag minns inte riktigt ändamålet, men det är heller inte intressant. Det festades rätt ofta i lokalen, även på vardagar. En frostnatt ska ju en jättehäftig webbreklamare fixa. Hur det nu var så gjorde jag en försiktig entré på måndagen. I mina värsta ångestfantasier hade jag vält omkull dyr högteknologisk utrustning och hällt öl i ”Porrtantens” uringning, kallat chefen för hora och bajsat i kylskåpet. Nja, kanske inte det sista, men ungefär så gick mina tankar.

Bara lindesbergaren var på plats då jag smög in. ”Åh, det hände väl inget speciellt” försäkrade han mig. Men å andra sidan har sannolikt en lindesbergare helt andra ramverk för vad som konstituerar en riktig jävla fest. Det gick bra i alla fall. Ingen tittade konstigt på mig, och ingen ville åsamka mig fysisk skada. På det hela taget, för så uppfattade jag den allmänna stämningen, så hade det varit väldigt lyckat. Skit samma om jag mindes nåt eller inte.

Det var först flera veckor senare det började krypa fram. Hela sanningen uppenbarade sig i samband med den legendariska inomhus-oktoberfesten, då det tyska oompabandet spelat klart. Och skammens röda färg dekorerade mitt ansikte. Andra gapar och spyr. Idkar hor och svinar. Men inte jag. Jag citerar Camus

Min mor dog i går. Eller i dag, jag minns inte… Jag borde ha anat oråd tidigare, med tanke på hur pass Camus-litterära alla tycktes vara på kontoret. Min mor dog i går. Eller i dag, jag minns inte… Jag antar att det är ett utslag av mild galenskap. När andra berättar för söta kollegor hur jääävla schnygga de är, så reciterar jag Främlingen. Min mor dog i går. Eller i dag, jag minns inte…

Men jag är i alla fall originell.


Åtgärder

Information

One response

11 06 2009
Junilistan « En ond plats

[…] ett dugg intresserade. Samma dag som fotbolls-EM började blev jag antagen av den jättehäftiga webbreklambyrån fyra kvarter från mitt hem. Det var ett osedvanligt soft jobb på vilket jag var ganska […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: