Minnen, era jävlar!

1 03 2006

Det sker mer och mer sällan att jag festar till det nuförtiden. Nej, det är inte för att jag börjar bli gammal. Bara. Det är årstiden. Och arbetstiderna.

Och minnena.

I lördags tog jag en gravöl efter jobbet. Eftersom jobbet fick mig att missa Thåström live. Jag anslöt till lyckliga konsertbesökare efter förrättat värv, och det slutade med att samtalet gled in på den blötaste fittan i världen, vilken samtliga i sällskapet hade besökt, för många år sedan.

Alla minnen är inte bra.

Ikväll anstiftade jag, mot bättre vetande, en liten after work med Fredrik och Pizza, Da Dog Pimp. (Som får betalt för hundsäd, och de kroppar hundsäden orsakar. Bra betalt, tydligen.) Det finns en sunkig bar där ölen kostar lika mycket som klockan är. Klockan 15 kostar den 15 kronor. Klockan var inte 15 när vi var där, men billigheten var stor ändå. Bra grejor. Och minnena angrep. Som den otroligt rockenrålliga snubben som dök upp. Han såg så där tärd och sliten ut som bara en äkta rockenråller kan göra. Problemet är att när personen i fråga inte är en äkta rockenråller så blir det bara så tragiskt. Den här snubben saknade ett halvt öra och hette likadant som en känd kung i en serie av Ulf Lundkvist. Inte många heter så i denna tidsålder, varför jag ganska snabbt fick ordning på minnena. Rockenrållarn var ju kompisen till min gamla klasskompis från gymnasiet. Han som hade känningar i den legendariska punkgruppen Sällan Störtar Älgar (based on a true skröna) Jag mindes det tydligt eftersom rockenrållern redan då saknade det halva örat, och dessutom helt saknade omdöme, med tanke på att han, på den tiden, plägade raka av håret i en improviserad mohikanfrisyr. En ett och ett halvt öras mohikan. En häst hade bitit örat av honom, förtäljde min kompis då, men Fredrik förkastade den teorin och antydde något om en mor och en koskenkorva.

Och vi pratade om den midsommaraftonen då vi åt kalaspuffar i hembränt. För så starkt kan grupptryck och dålig humor gå. Men det var i alla fall inte jag som somnade före klockan tre.

Och någon gick förbi som hade en tatuering på spader ess med texten ”player” på. På halsen. Mindes han hur den tatueringen kom till, kan man undra.

Och vi mindes det helt otippade reportaget om kampsporten Vale Tudo, som initierades av vår fotograf Kicki, hon som, på sin klubbs hemsida, benämns som ”kanske Sveriges snyggaste fotograf”, på sju sidor. Från att aldrig över huvud taget ha nämnts i tidningen till sju sidor söndagsläsning. Inte illa. Jag mindes vår frilansares blodtörstiga ursprungsartikel som fick oss att skaka på huvudena, tänka ”det här kan vi aldrig publicera”, och kapa. Och på att den reviderade versionen resulterade i uppskattande mail om hur skönt det var att äntligen få läsa en kampsportsartikel ”som inte moraliserar”. Pizza, Da Dog Pimp mindes i sin tur den nya regeln som uppkallats efter mannen som hittade in under suspen och vred om, men som då, enligt de förbryllade domarna, inte bröt mot någon känd regel.

Och det väldigt unga klientelet började bli vulgärt.

Fredrik började målande minnas en baksmälla han haft efter en glöggprovning. Stämningen blev tryckt.

Sen mindes vi Abdel. Men det där vet ni redan. Och nu är jag fortfarande lite full, så nu minns jag inte mer av vad vi mindes.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: