Traditionalistens klagan

28 02 2006

Så sätter den postolympiska depressionen in. Plötsligt finns det inget att se på teve på förmiddagarna. Jag hörde om en 8-årig norsk flicka som lades in på psykakuten när OS i Lillehammer slutade. I hennes liv hade OS ALLTID funnits. Och på den tiden fanns det riktiga femmilar. Tunga lopp som kördes av män. Med skägg. Med snoristappar. Där bara den starkaste kunde vinna.

En klassisk femmil med individuell start, denna pärla av teve-sporter. Det var tre och en halv timme gastkramande underhållning, upphämtningar och genomklappningar, scenförändringar och tåg, och inte tillstymmelse till en spurtstrid. Man kunde inte ens vara säker på att Dählie skulle vinna när det var femmil. I en traditionell femmil kunde ingen sopa igla sig fast i någons rygg i väntan på upploppet. Det gick att hålla reda på läget, eftersom det inte fanns några klungor på 50 man.

När sällskapsresan tar slut och det vankas spurt är det förbluffande ointressant. För då vet man att svensken är chanslös och bryr sig ganska lite om vem som vinner. För Prokurorov har ju slutat. Och jag slutar snart titta på skidor om vi inte får vår sport tillbaka.

Masstart must die.


Åtgärder

Information

One response

5 03 2011
Bokblogg 18: Grisigt « En ond plats

[…] tjata fram ett bråk med de svenska åkarna blir det ju bara bizarrt. Dessutom vet vi ju alla att den riktiga boven är masstarten.) Så när jag kom hem i torsdags natt efter mitt andra raka 13-timmarspass möttes jag av tre […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: