Johnny’s be good

27 01 2006

Gud är stor. Två dagar i rad nu har jag gjort riktiga klipp. Det började igår, på Konsum. Visserligen glömde jag bort att köpa muggpapper, vilket skulle få följdverkningar senare, men detta lilla missöde kompenserades till fullo av något jag hittade på en undanskymd hylla. Johnny’s senap. Norrlands riktiga guld. Mowahahaha!

Första gången jag kom i kontakt med Johnny’s senap var vid en korvmoj i Mora, i samband med en skidresa. Jag var fast direkt. En smakexplosion. Tyvärr, måste jag säga, eftersom Johnny’s senap är en lyx som kräver kontakter. En dealer. Jag har utarbetat en teori. Det finns en anledning till att det är så gott som omöjligt för en vanlig dödlig att rekvirera en tub Johnny’s söder om Dalälven. Vi sörlänningar kan inte hantera den. Vår dekadenta livsstil kräver ständigt mer och fler njutningsmedel. Norrlänningen, å sin sida, har redan självförnekelsen i sitt bistra blod. Han vet att smärta är en livsstil och kan avstå trots att det gör ont, så ont. Därför är Johnny’s inte för oss. Trots att den är bäst.

Dagens fynd står inte långt efter. Egentligen skulle jag bara beställa ett antal DVD-filmer av Jan Troell till pappsens fölsedag och den DVD-spelare han ska få. Men jag var naturligtvis tvungen att hitta lite smarr åt mig själv också. En Simpsons-box till ett kraftigt rabatterat pris – Min! Hela I, Claudius i ett stycke! Nja, den får vänta. Den kompletta Seinfeld-boxen, 1700 pistoler. Hmm… Nej, jag avslutade i 3 för 99 kronor-delen. Jag behövde några kronor till för att slippa fraktkostnaden. Det var där jag gjorde mitt fynd.

Tänk er Sylvester Stallone och en David Carradine i lädermask, årgång 1975, i en vansinnig kombination av Canonball Run och dystopisk framtidstro. Det blir Death Race 2000. B-filmen som spottar på andra B-filmer. För 33 kronor är det fyndens fynd, sanna mina ord. I en David Carradine-film nöjer man sig naturligtvis inte med att rejsa landet runt, nej man måste naturligtvis få bonuspoäng för att köra ihjäl åskådare också. Kvinnor och barn ger hög score, förstås. I en minnesvärd scen rullar vårdarna på ett sjukhus ut åldringar vars tid är på väg att rinna ut, i väntan på dödsrejsarna, varpå Sly naturligtvis struntar i russina och mosar igenom vårdarna istället. För det är den typen av film. Och snart är den min. Life is good.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: