Morgonpung har guld i mund

9 01 2006

Det vilade en förlägen känsla av ågren på redaktionen denna morgon. Förklaringen var enkel: Läsarna hade serverats en hårig pung till morgonkaffet. Hurtfriskt ackompanjerat på förstasidan av Henriks bildtext ”Kamp om kulan.” Inomhusfotboll, den manliga sporten. Men inga läsarreaktioner. Märkligt. Det trodde kanske som jag. Att de sett fel.

För det hade jag. Efter mina fyra dagar (det är för länge) av ledighet hade jag, med en stor portion viljestyrka, baxat min kropp upp ur sängen när det fortfarande var nästan mörkt och tvingat den ner till redaktionen bara för att inse att jag stod på kvällspass idag. Men jag stod mitt kast. Och se, jag är redan hemma!

Strax efter gymnasiet jobbade jag en tid som kanslist på en skola. Jag delade rum med en äldre dam, som händelsevis råkade vara gift med en stark man i den lokala fotbollsbjässen. Kerstin hette hon, och var mycket förtjust i mig. Äldre damer är ofta det har jag märkt. Jag är vad man skulle kunna kalla en svärmorsdröm. Kerstin tyckte inte alls om ishockey. Det var fotboll som gällde. Märkligt nog hette favoritlaget Västra Frölunda. Ja, så jag tog aldrig hennes åsikter om sport på så stort allvar.

Det var inte så mycket sporten i sig hon tyckte illa om. Det var läktarkulturen.
– Jag har hört, kunde hon börja, att de som står högst upp på läktaren brukar rulla ihop sina matchprogram (här kom det ofta en konstpaus och ett förskräckt ansiktsuttryck) och pinka i folks fickor!

Jag vet inte hur mycket sanning som låg i hennes skräckhistorier. Sant är i och för sig att jag hade oturen att vara på plats på en svartklubb en gång när lagets dåtida klackledare strippade på dansgolvet. (Han är numera dataansvarig på vår tidning, men det är en annan historia.)

Det här tog jag bara upp för att jag har insett att det ligger lite sanning i vad Kerstin sade. Om läktarkultur. Om fotbollen är det gröna fältets schack så är ishockey den vita plattans inhägnade rallarslagsmål. Om fotbollssupportern är är den sorgsne analytikern vars lags kroniskt dåliga resultat bara stärker den obesvarade kärleken, så är hockeysupportern lika gapig i med- som i motgång för vilket lag det må vara för stunden och alltid lika övertygad om att dåliga resultat är någon annans fel.

Det här är kraftiga generaliseringar, förstås. Men för den som vill ha mer praktiska exempel rekommenderar jag en empirisk jämförelse mellan gästböcker till lag i respektive sport. Svenska Fans kanske. Mer klargörande än så tror jag inte att det blir. Eller så är det kanske bara i min stad som skillnaden är så tydlig.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: