Om jag någon gång skulle befinna mig i en mörk gränd är nog Ernst-Hugo Järegård den sista jag skulle vilja möta. (Jo, jag är medveten om att han inte längre är ibland oss, men spela med lite nu, för helvete.) Tänk er en stor, slemmig man med en jätteläskig dialekt som sakta vaggar emot dig och väser ”Pooooooschtbanken”!
Den nästa sista jag skulle vilja stöta på är, det har jag kommit fram till under de senaste veckorna, Mats Rubarth. Redaktionen har, på senare tid, prytts av en pappdocka föreställande Mats Rubarth i naturlig storlek, och mitt hjärta hoppar till varje gång jag går förbi Papp-Rubbe, där han står, halvt dold bakom ett hörn i redaktionen.
Jag köpte nya numret av Offside idag. Det var stort, det jag såg. Nej, det var fanimig gigantiskt. Minsann om inte min gamle norske kurskamrat från journalisthögskolan stod som medförfattare till ett reportage. För en sportintresserad skribent finns det ingen svensk tidning man hellre vill bli publicerad i. Fränt var ordet, sa Bull.
En ond plats 
Senaste kommentarer