Olé!

19 11 2005

I år blir det svårt. Av tradition har det alltid varit Real Madrid. Jag vet att jag därför tillhör minoriteten. Det är svårt att förklara varför. Jag skulle vilja hävda att det beror på att Real Madrid alltid har haft de bästa spelarna, men jag vet att det inte håller. Det är en smaksak. Om Ronaldinho är en kattunge med ett garnnystan så är Zizou det fullvuxna lejonet som sträcker på sig majestätiskt. Om Saviola är Den Lille Kaninen så är Julio Baptista Den Rytande Björnen. Och, fatta, Robinho är mer Den Nye Pelé än Messi är Den Nye Maradona. Mycket mer.

Men, nej. Jag tror att det handlar mer om en allmän motvilja mot Barcelona. Ett gäng paranoida lipsillar. Och då pratar jag inte enbart om spelarna. Fansen är värre. Ordföranden oftast värst. Det är något väldigt italienskt över det. Om man inte fixar att vinna av egen hand så beror det naturligtvis på en gigantisk konspiration. Alla är ju emot oss. Alltid. Så på så sätt är det ganska naturligt att fotbollens allra största arslen, med de allra största egona, och den allra största självgodheten av tradition har valt Barcelona. Cruyff. Maradona. Stoichkov. Etc.

Visst. Ni blev snuvade på Di Stefano, på den allra störste, men å andra sidan fick ni Kubala istället, och om ni gnäller för att ni fick Kubala så lär ni aldrig bli nöjda. Och exakt hur mycket katalansk stolthet kan man känna när ens lag består av åtta holländare? Varav majoriteten var som bäst för länge sen. Jaja, den tiden är förbi, men det är också 30 år sedan Franco dog, men honom gnäller ni ju fortfarande över så fort ni får chansen. Nej, jag har ingen sympati för offermentalitet.

Jag kommer att titta tillsammans med ett gäng Barcelonafans. Det är naturligt, eftersom de har spenderat mycket tid där. Fast egentligen håller de på Osasuna från Pamplona. Det är ganska gångbart att hålla på Osasuna från Pamplona i år, men se det som ett undantagsår. Det beror mestadels på den där matchen på Nou Camp då en Osasunaspelare lyckades med konststycket att, helt fri på mållinjen med öppet mål, skjuta bollen bakåt. Det är i sanning en bedrift som som kräver uppskattning. Och så kanske det har lite att göra med den legendariska, och ofrivilliga, Vem låg med den fulaste spanjorskan-tävlingen.

Valencia är mitt lag. Ända sen cupvinnarcupfinalen 1980. Det är mitt första fotbollsminne, och matchen mot Arsenal lär ha varit en av de tristaste fotbollsmatcher som någonsin spelats. Men Valencia vann på straffar, så nu är det Valencia.

Men årets El Clasico blir knepigt. Gubbjävlar eller lipsillar? Äh, jag dricker många öl innan så spelar det ingen roll. Så länge som det kastas in grishuvuden på planen så är jag nöjd.


Åtgärder

Information

One response

2 05 2009
Rött, blått och vitt « En ond plats

[…] 2 05 2009 Jag tänkte skriva några rader om El Clasico, men det visade sig att jag redan gjort det. Så bra, då kan jag gå ut i solen igen med gott samvete. Inte så mycket har hänt sedan dess, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: