Att dö är att resa en smula. Eller nåt, jag minns inte…

12 11 2005

Hanna sade nej. Det var lite trist eftersom jag personligen kan ta äran av att ha ordnat kontakten. Det får bli nästa år istället.

Tänk att farbror Lars visade sig vara en Idol-tittare. I vanliga fall brukar jag hotas med stryk när jag rattar in nämnda program på jobb-teven, men inte idag.

Men att ta sig hem tog tid. När jag var på väg ut från redaktionen hejdades jag av en av redigerarna. Han ville prata fotboll. Burnley är favoritlaget. Han hade många Burnley-anekdoter att dela med sig av. Det var visserligen intressant, men jag var trött och ville hem. När jag kom utanför dörren hade det börjat regna. Och när jag stoppade cykelnyckeln i låset gick den av. Sade jag att det hade börjat regna?

Vid hålet i väggen stötte jag på en gammal tränare. En som jag nyligen hade att göra med i samband med ett stort derbyreportage. Och en stund till blev jag stående.

Att gå hem är att skapa stoff till ohemult tråkiga texter. Som den här. God natt.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: