Kompisar från förr

8 11 2005

Bajsmannen hörde av sig i veckan. Det måste vara minst ett halvår sedan vi hördes sist. Ja, tills han plötsligt skickade mig en bok i dagarna.

En gång i tiden, när jag fortfarande närde drömmar om att bli en IT-man, korsades mina och Bajsmannens vägar. Han läste informatik som utfyllnad till sina sociologistudier, och det var en båtnad att ha honom i gruppen när det skulle skrivas uppsatsformalia. Även om Bajsmannens sociala kompetens måste betraktas som tämligen intressant, i bästa fall, så råder det ingen tvekan om att han är mycket intelligent när det kommer till teoretiskt tänkande. Lägg till detta en stor frispråkighet rörande den typen av privata funderingar man oftast plägar hålla för sig själv, så är man beredd att ta ett och annat offentligt framträdande i barbapapparosa mysbyxor på allmän plats.

Bajsmannen doktorerar i sitt ämne för tillfället och har, till allas vår stora förvåning, blivit en familjeman. Förra året gifte han sig men en jämngammal stockholmska. Men inte utan att han först delgivit mig sitt djupt rotade tvivel på det vettiga med äktenskapet. Men han verkar tillfreds med tillvaron. Nu funderar de på att adoptera.

Det finns en viss ironi i detta. Det är främst hans fru som fäster stor vikt vid barnalstrande, och med stigande ålder börjar det brådska. Ironin ligger i de vykort som jag, en gång i tiden, ofta fick i min brevlåda, och som gjorde att jag helst klev undan, eller ryggade tillbaka, de gånger jag stötte på min brevbärare på gatan. Bajsmannen har nämligen alltid närt en oerhört stor fascination vid den manliga sädesutgjutningen. I så hög grad att han medvetet utfört experiment i avhållsamhet för att på så sätt utöka ejakulationsmängden. Målet är en liter, bräkte han på sin väschötska en gång, då vi hade druckit aldeles för många öl på en studentpub. Ja, det var inte det enda han berättade i ärendet, men jag tror att jag besparar er resten den här gången.

Ja, ironin handlar alltså om att det tycks som om han inte kan alstra barn. Jag anar visserligen inga spår av bitterhet i hans röst när han berättar detta, men det känns ändå lite tråkigt. Nå, jag lär säkert få anledning att återkomma till Bajsmannen senare. Det är förstås omöjligt att inte gilla en sån person.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: