I’m from the Internet

4 11 2005

Folk på Internet är galna. Det har man ju hört. Det vet man ju hur folk på Internet är. Nej, det är de ju inte. Jag får väl erkänna att jag själv är en ganska van onlinedejtare. Även om jag inte raggar aktivt. Jag letar ju bara efter begåvade kvinnor att prata med. Rappa i både tanke och skrift. Vad det sen kan leda till är en annan historia.

Men på sistone har jag börjat undra ifall det ändå inte ligger något i det där. Att de är galna. Först var det Ensamma Mamman. Hennes flirt verkade så bra till en början. Tills de skulle träffas. Hemma hos henne var hans krav. Det ville inte hon. Och det började sakta uppdagas att han var både gift och enbart ute efter snask. I så hög grad att han fortfarande ringer tysta telefonsamtal efter två månader.

Latexkvinnans stalker var förvisso inte någon onlinebekant. Den här gången. Utan en kompis kompis. På en middag klickade det, och en mysig dejt följde. För han var ju så schnygg. Så schnygg att det bäddades med nya lakan. Redan då började det klarna att han kanske inte var så hemskt trevlig (och schnygg) som först. Ja, att han även var ännu en i raden av fyrasekundersmän (hur kan man ha samma otur varje gång?) gjorde ju inte saken bättre. Men vad gjorde det? Han var ju så otrooooligt lyckligt lottad över att ha fått träffa henne. Sade han. Många gånger. Många gånger. Sedan ringde han. Sedan SMS:ade han hela tiden. Ingenting bet på den lycklige nyförälskade. När telefoner stängdes av och jack drogs ur tog den så lycklige ledigt från jobbet för att åka 40 mil och göra ett oanmält besök. För han var ju så orolig. Och dessutom gift.

Bibliotekarien gjorde ett besök på sin dejtingsida och hittade någon som ville chatta. Och som, efter en del tjat, även släpptes in på MSN. Efter ett par timmar tyckte han att de kände varandra så bra att de borde prata i telefon. Men det ville hon inte. Igeltendenser började skymta fram. Och hoppsan, han hade lagt ihop ledtrådarna och ringde på hennes jobbtelefon. Han ville träffas. Laga en trerätters. Hittade förstås hennes hemtelefon också. Allt inom två dygn.

Då kom jag att tänka på en MSN-konversation en bekant hade nyligen. De hade pratat i flera minuter, så killen hade uppenbarligen hunnit bli kär.

K säger:? (14.27.40)
Men vad tror du? Att jag ska kasta mig i bilen och köra till Halmstad?
J säger:? (14.28.09)
vet hej
J säger:? (14.28.35)
du att tåg
K säger:? (14.29.09)
Jag har ett liv att leva.?
J säger:? (14.29.36)
ok
K säger:? (14.29.41)
Skulle aldrig åka iväg för att träffa någon som jag inte känner, vare sig vi träffas via nätet eller inte.
K säger:? (14.29.52)
Vet inte hur du ser ut, vem du är , ingenting.
J säger:? (14.30.01)
ok
J säger:? (14.30.32)
hejdå på dej då
J säger:? (14.34.11)
du vill neit prata mer
K säger:? (14.37.27)
Men du säger ju ingenting. Berätta om dig själv istället.
J säger:? (14.38.57)
jag är man är34 år lit krftig
K säger:? (14.39.50)
Vad gör du? Vad har du gjort? Vad brukar du göra?
J säger:? (14.41.57)
joddar fäst

Jag förstår inte hur hon kunde tröttna. Han var ju ett fynd. Han är man, 34 år, väldigt fet och joddar fäst. Vad mer kan man begära? (Förlåt Apskaft, för att jag lägger ut den, men det var det roligaste jag läst på länge.)


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: