Rapport från ett mörkt rum fullt av svettiga halvnakna kvinnor

26 08 2005

I eftermiddags kom hösten. Kunde den inte ha väntat ett par dagar. Det passar inte så bra just nu. Schyrriga höst, lugna nerej lite? Det mörknade och vinden slet tag i de få löv som redan börjat gulna utanför mitt köksfönster. Det typiska höstregnet började piska i små elaka droppar. Det är bara en tidsfråga innan man kan spatsera över en matta av blöta löv en mörk, mörk kväll och känna sig melankolisk. Jag gillar ju det. Det rimmar så väl med min naturliga sinnesstämning. Men jag tycker ändå att den kunde ha dröjt lite. Jag var inte klar med sommaren än. Du förstör mina planer, elaka höst. Dum, dum höst!

Hösten smygstartade i Örebro redan igår kväll. Men det brydde jag mig inte om, för jag befann mig annorstädes då, i staden där solen alltid lyser, or so they say. Igår hade de i alla fall rätt i sak. Jag gick med på att hoppa in på min lediga dag. Varför inte, jag gillar ju mitt jobb. Alldeles väldigt mycket, och snart tar det slut. Men jag hade inte räknat med att skickas i väg som utsocknes utsände. Min första! I alla fall den första som innebar hela den tekniska cirkus som automatiskt följer med då text ska skickas på plats. Ja, allt det andra var inga problem. Även om jag och fotografen så sakteliga insåg att den unge mannen som var den första att hälsa oss välkomna i pressrummet inte riktigt hade alla hästar hemma. Bara det faktum att han kommit ända från Umeå, en onsdagkväll, till en match han rimligtvis borde vara föga intresserad av, var varningssignal nog. Nåja, det är väl fint att han har hittat en hobby han trivs med. Han kunde förvisso sin statistik. Trots att ingen frågade honom om den. Och han ilade omkrig som en iller på innerplan i samma käckt brandgula väst som övrig ackrediterad fotopersonal. Fast jag såg aldrig någon kamera.

Pressläktarfolket var väldigt intresserade av att prata om det lokala herrlaget när de insåg varifrån jag kom. De såg lättade ut efter att jag förklarat, på deras bekymrade frågor, att den snaggade stridsvagnen utan bollsinne inte längre får sin lön från oss. Men lycka till, för all del, Walter.

Man tycker att det borde vara ett svaghetsstecken när någon som hållit upp med fotbollen i 1½ år, och bara kommit tillbaka för ett par veckor sedan går rätt in i laget. Men visst, varför inte spela om tränaren vill det. Dessutom har du för alltid min respekt, Emma, för att du är den enda jag känner till som dissat Hasse, legendaren. För oss med mindre sex appeal känns det tryggt att veta att även de självraggande inte alltid får till det. Jag vet, jag har mina fördomar gentemot damfotboll.

Presskonferensen var bland de rörigare. Men jag hade tur som hamnade bredvid fru tränare med de löpsedelsvänliga uttalandena. Jag frågade inte om Eva. Sen var det dags att skriva. Bara för att upptäcka att det inte fanns någon el i lokalen. Fotografens laptop gav med sig först, men han lyckades slinka in i ett bättre utrustat rum. Jag hängde i, mitt batteri var bättre, men man blir stirrig av att veta att burken kan dö vilken minut som helst. Lev på gränsen! När arenabelysningen släcktes var det inte längre idé att ens försöka läsa sina anteckningar. Men det gick, jag hann skicka. Siffrorna funkar ju lika bra att dra i telefon. Leve den mobila kommunikationen. Sade jag att jag gillar mitt jobb?


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: