Om en tidning

21 06 2005

– Du kanske kan börja skriva för Moore, föreslog den nye kollegan när vi pratade framtid. Det har blivit fler och fler av dem, de nya, så här i semestertider.

Nyligen fick jag ett exemplar av tidningen Moore i brevlådan. Det var den andra utgåvan av denna tidskrift jag har läst. Den första köpte jag enbart därför att en kompis kompis medverkade på en baddräktsbild. Jag berättade för kollegan vad jag tyckte om tidningen Moore. Det tog en lång stund. Jag erkänner gärna att jag en gång skickade en ansökan om ett redigerarjobb till Se & Hör. Jag har inte råd att vara kräsen. Men någonstans måste man dra gränsen. Jag drar min gräns strax före tidningen Moore.

För det är en dålig tidning. Extremt dålig. Missförstå mig rätt. Jag tror visst att det går att göra en grabbig tidning som fortfarande är bra. Och även om man försöker vara förment självironiska så spelar det ingen roll när texterna andas förlegade attityder och en hö-hö-fan-vad-vi-är-sköna-attityd. Framför allt inte när det verkar som om skribenterna inte riktigt vetat hur man skriver en artikel, och därför studerat kvällspressen, tagit till sig det sämsta med dessa, och inbillat sig att någon sedan vill läsa det. För det finns ändå, det ska erkännas, fina intentioner, goda idéer. Men de slarvas bort i ett substanslöst snömos som inte säger någonting och ett tilltal som inte är särskilt roligt första gången, och direkt outhärdligt den tolfte gången. För att fatta mig kort: Det är rena skiten. Det hela luktar mindre begåvad skoltidning. Jag skulle gärna ge exempel, men har redan slängt tidningen i soporna.

Jag måste ändå fråga mig – Vem är egentligen målgrupp för denna smörja? Existerar verkligen den stereotypa glidaren vars intressen, i pauserna mellan brudarna, sträcker sig till vilken skjorta de ska köpa, vilken båge som är tuffast och vilket rakvatten som är mest rätt? Ni vet, vi var alla såna där vid något tillfälle av puberteten, men Moore vänder sig (förutom till det beskrivna pubertetsynglet) till snubben som, trots att han blev äldre, slutade utvecklas där. Han som är Grabben med stort G. Som är glödhet strax före stängningsdags på krogen, men vars fördelar bleknar i takt med ruset och som aldrig kommer att få möta mammorna till flickorna han tar med hem. (Vi hatar honom naturligtvis, eftersom han får alla de snygga flickorna. Som vi senare skriver lugubra texter om på internet.) Hur många kan det finnas egentligen? Som aldrig skulle få för sig att läsa något av högre litterär standard än…. tja, tidningen Moore?

Jag vägrar tro det. Ändå påstår sig tidningen vara den snabbast växande nya tidningen. Ett påstående som förstås är tillräckligt vagt för att det ska vara omöjligt att kolla upp det. Men det är ändå inte det som är det intressanta.

Men så funderade jag lite. Jag är inte ute och träffar så mycket folk längre. Jag börjar bli äldre. Stannar inne mer. Men det betyder ju inte att jag inte kommunicerar.
J, du är så forumsocial, som en vacker kvinna (en sådan som aldrig skulle nedlåta sig till att prata med mig strax före stängningsdags) sade till mig för några dagar sen. Eller skrev, för att vara exakt. Och när man pratar på internet kan man märka en tydlig trend. Det är ganska ont om de ”coola snubbar” tidningar som Moore vill nå. Däremot finns det gott om snubbar som vet att berätta om sina sociala misslyckanden, om dejterna som gick helt fruktansvärt fel, om sina sociala tillkortakommande med självironi och -insikt. För på internet lyssnar man faktiskt på dem.

De är duktiga på att göra detta. Ofta verbala. Underhållande.

Ja, och sen finns det en andra kategori, även om företrädarna är få. De sköna snubbarna som dyker upp då och då för att berätta om sina erövringar, för att bekräfta vilka förträffliga, sköna och oemotståndliga män de är. Det är samma snubbar som har svårt att få till enstaviga ord. Det är samma snubbar som är främmande för konceptet självdistans. Och det är samma snubbar som alla andra skrattar åt bakom deras ryggar. Inte för att våra sköna snubbar någonsin skulle komma på tanken att något sånt skulle kunna förekomma.

Så där har vi dem alltså? Målgruppen. Den sköna klicken sublitterära Mooreläsare. Som tydligen är en snabbväxande grupp. Det var ju fan att man inte kan föra ett samtal på jobbet längre utan att tvingas komma till deprimerande insikter. Jag är glad att jag har sagt upp mig.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: