Donquijoterier

17 02 2005

På senare tid har jag blivit indragen i en dispyt. Jag har en bekant – låt oss kalla honom Thomas, eftersom det är så han heter – som ofta och länge beklagar sig över att italiensk fotboll är diskriminerad i svenska media. Ja, förmodligen i andra länders media också. Thomas hjärtesak är nämligen italiensk fotboll. Det är det han lever för. Han kan inte förstå varför jag inte kan dela hans passion. Som varande en liten, liten del av media är det naturligtvis mig som Thomas väljer att vädra sitt missnöje emot. Jag råkar dessutom, av en olycklig slump, vara ett Evertonfan.

Därför måste jag vara en del i den stora konspirationen. Ni vet, den som regelmässigt svartmålar den sydländska fotbollen, samtidigt som vi hyller den engelska machofotbollen. Den som hånar italienarna när de återigen skyller en tung förlust på gräsklipparen och FIFA och den eviga konspirationen. Men som samtidigt lider med engelsmännen efter varje 3-0-förlust, trots att deras tabloider redan bestämt att England fortfarande är bäst i världen, det är bara det att en Schweizare förstör för dem hela tiden. Den som ignorerar Serie A och bara tjatar om Manchester United, Thierry Henry och The Kop. Och som inte alls gillar vaxade fotbollsben eller dito frisyrer. Så är det ju, det har Thomas berättat för mig.

Men det spelar ingen roll hur han än försöker övertala oss. Det är nämligen en generationsfråga. När ungdomarna i fotbollslaget dök upp på träningar i Juventus– eller Real Madridtröjor var det helt nytt för mig. Jag tillhör nämligen Tipsextra-generationen. När jag var ung var engelsk division 1-fotboll varje lördag under det mörka halvåret den enda klubbfotboll som erbjöds på TV. Det och europacupfinalerna på våren.

Det är därför helt naturligt att alla i min generation har sitt engelska favoritlag. Få av oss minns ens varför det blev det lag det blev, det viktiga är att vi har vårt lag, och vi är fast med det. Matchtröjor existerade inte ens för oss. På sin höjd hade man en halsduk i favoritklubbens färger. Blått och vitt i mitt fall. Informationssamhället var ett okänt begrepp. Allt vi behövde hålla reda på var en liga. Vi hade koll på vilken mittback som för tillfället var försvunnen sen en vecka, förmodligen på puben. Alla hade lättuttalade engelska namn. Utländska spelare var fortfarande något mycket exotiskt. Hugo Sanchez var en spelare man bara såg vart fjärde år. Möjligtvis hade man hört talas om att Juventus hade ett ovanligt bra anfall den här säsongen. Mer än så var det inte.

Min teori är att allting förändrades i mitten av 90-talet. Den gamla anrika europacupen för mästarlag hade muterat till UEFA Champion’s League. Sporrade av IFK Göteborgs framgångar i mitten av 90-talet, började TV3 regelbundet sända europeisk toppfotboll. Andra kanaler hängde på med Serie A, och, ett kort tag, Bundesliga. Och för den nya generation vars fotbollsintresse väcktes vid den här tiden var inte football – english style längre det självklara valet. Vi traditionalister – vi som tvångsmatats engelsk ligafotboll – är dock inte kontaktbara för deras åsikter. Vi är redan för djupt insyltade. Det går inte att förändra oss. Du kan inte lära gamla hundar att sitta. Och du kan inte få en 70-talist att föredra Serie A framför Premier League. Det bara är så. Så du kan sluta tjata nu, Thomas.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: