13 02 2005

Varför blir det alltid så? Att man aldrig riktigt har tid för de som älskar en. Trots att man innerst inne vet hur mycket man kommer att ångra sig senare.

Farväl, mormor. Hoppas att du har det bra var du nu är. Vi kände inte varandra så bra, men du var min enda mormor. Så i mina ögon var du ändå världens bästa mormor. Jag har inte så många personliga minnen av dig, men de jag har ska jag spara på ett bra ställe.

Det var dags för dig nu. Ingen ånger. Jag tror inte att det var nånting du aldrig hann med. Det var väl därför du brukade rycka på axlarna åt dödsrunorna och vägrade tro att livet tar slut bara för att man blivit gammal. Du som aldrig tvekade att gå ut och leta rätt på nya karlar, ens vid 90 års ålder. Som inte lät dig nedslås fast de alla dog ifrån dig. Du behövde i alla fall aldrig vara ensam, även om du alltid klarade dig själv in i det sista. Du behövde aldrig vara sjuk och hjälplös. Jag antar att det är något att vara tacksam över, att det bara är själviskt att vara ledsen över att det gick så fort att vi aldrig fick chansen att säga adjö.

On Sunday the thirteenth your flight departed
you waved us goodbye, we stood on the ground
as one journey ended another one started.
You passed overhead, your wings made no sound.

This world’s just a rock, now a little bit lighter.
For me there’s a void where your smile once shone.
A new star is born, far bigger and brighter
than all of the others – that’s where you have gone.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: