Jag lade mig att vila mellan två kvinnobröst…

30 11 2004

Det är märkligt på vilka sätt vi kommer till självinsikt. För ett tag sen satt jag i godan ro framför min dator, när den finstämda balladen Piercad i ollonet (det är faktiskt en finstämd ballad, så finstämd som ballader om piercade genitalier kan tänkas vara) av och med trubaduren Björn Rosentröm ljöd i min winampspelare. Enda anledningen till att den sången ens fanns på min dator är att en kvinnlig bekant högeligen uppskattar dennes något tveksamma tonkonst. Inte hade jag väl kunnat ana att just denna sång skulle leda mina tankar på en sådan vindlande väg som den faktiskt gjorde!

Piercad i ollonet det ska man vara sjunger Björn, annars kan man inte känna någonting när man har sex. Idag duger inte de gamla vanliga nöjena – en halv special med pucko framför grillen tillsammans med en söt flicka, charter till Mallis, skidor i svarta puckelpisten i Hundfjället, missionärsställningen – för att tillfredsställa ungdomen. Vi måste söka oss nya adrenalinkickar, ständigt flytta fram gränserna allt eftersom det som nyss kändes spännande har blivit vardag och passé. Analsex, ecstasy, fotvandra i yttre Mongoliet – gårdagens nyheter! Ja, det var såna banor mina tankar for av Piercad i ollonet med Björn Rosenström.

Jante är glömd och begravd. Nu är det viktigare att vara värst, att uppnå den bästa adrenalinkicken! Jag känner mig gammalmodig. Uråldrig. Jag som fortfarande tycker att en av de grymmaste adrenalinkickarna är att åka Uppskjutet på Liseberg. Men så är jag en smula höjdrädd också. Tråkig, förmodligen. Eller bara uppvuxen med ett strängt (tja, så strängt det nu kan vara under sent 1900-tal) lutheranskt arv? Ett arv som säger mycket lite om piercade ollon, men som å andra sidan inpräntat i våra ryggrader att vi kanske inte borde hade allt för bra. En liten gnagande känsla av skuld då vi mår för bra. Lycka? En utsvävning! Passa på att glädjas nu, för man vet aldrig när det blir roligt igen! för att citera Kjell Bergkvists dödgrävare i Den bästa sommaren, om höjden av spänning – ett väggupp.

Nej, vi Luthers barn kommer aldrig att pierca våra ollon för att få njuta lite extra. Vi som aldrig rakat vår pung till tonerna av Eddie Meduza skäms redan om vi njuter aldrig så lite, och blotta tanken på att önska sig lite, bara lite mer är ju rent absurd. Sånt lämnar vi till bortskämda snorhyvlar. Inte vi, inte. Det fattar ni ju själva. Livet ska fan inte vara skönt. Det är det vi har döden till! Tack, Björn Rosenström, för att du fick mig att inse det. För ett tag där var jag faktiskt ganska nöjd med tillvaron. Det var nog därför det gnagde litegrann i nacken, det var därför det kändes som om nånting inte riktigt stämde. Jag kanske borde börja knarka?

Annonser

Åtgärder

Information

One response

12 12 2010
Vi jubilerar! « En ond plats

[…] Jag lade mig att vila mellan två kvinnobröst (November 2004) Om piercade ollon och den generationsklyfta de medför. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: