Ode till en sjukt keff grej, liksom.

25 08 2004

När man flyttar till nya städer händer det ibland att man får nya perspektiv på olika saker. Jag har till exempel upptäckt, efter ett drygt halvår i Göteborg, att den gamla fina trallklassikern Den runkande spårvagnschauffören är så mycket mer än bara en produkt av en mycket sjuk fantasi. Jag förstår bättre nu. Det är förstås ingen slump att en sådan visa utspelar sig i Göteborg. Den göteborgska lokaltrafiken är nämligen mycket kontinental. Den är lynnig, spännande och gör ungefär hur fan den vill. Ibland kommer de lite tidigare än de ska. Det tycker chaufförerna är bra – tänk så effektivt att hinna med turerna fortare än förväntat. Eh. Ibland struntar bussarna helt enkelt i att komma. Ni fattar ju själva hur mycket tid det sparar.

Spårvagn är särskilt utsatt, trots att vagnarna är styrda av var spåren är utlagda. Eller kanske just därför? Vem vill väl sitta och åka hit och dit varje dag, om hit och dit alltid är samma ställe? Nej, det skulle minsann inte jag vilja. Så lite förståelse får man väl ändå ha. De har det nog inte så fett, de stackars spårvagnschaufförerna. Jobbiga arbetstider har de också minsann. De kör visserligen inte så många turer på nätterna, men i gengäld vill de hemskt gärna att det ska gå så långsamt som möjligt att fylla vagnarna på nätterna. Därför låser de alla dörrar utom en. Kanske för att de är onda, vi vet inte riktigt. Kanske är de bittra över alla vagnfelen. Ni vet, då när man måste stå stilla jättelänge tills det kommer en tjock kille i en ful keps och säger att nu kan ni åka igen. I ärlighetens namn så vet jag inte hur pass vanligt det är med vagnfel. Det kanske bara händer på de vagnar jag råkar befinna mig i. Men bara när jag har bråttom.

Ganska ofta bestämmer nån, förmodligen en liten kille som heter Glenn eller nåt, att det vore la käckt att ändra om tidtabellen lite, så att de stackars underbetalda spårvagnschaufförerna får åtminstone lite omväxling i sitt liv, och då bryr sig inte Glenn eller nåt om att berätta det för nån innan. Självklart inte! Jag menar, hur spännande vore egentligen det? Hur skulle det se ut om folk visste när vagnarna går? Ingen i den här stan vet när vagnarna går. Det har Glenn eller nåt sett till, och det är ju onekligen lite spännande. Det verkar ju ändå som om det har funkat ganska bra hittills.

Men faktum kvarstår: Enbart i Göteborg skulle en spårvagnschaufför kunna åka runt i sin blåa spårvagn och onanera frenetiskt. Ingen skulle höja på ögonbrynen. Och ju fler gånger jag nyttjar den göteborgska lokaltrafiken, desto mer övertygad blir jag om att Eddie Meduzas sång Den runkande spårvagnschauffören faktiskt bygger på en verklig händelse. Eller två. I går kväll när jag, helt oskyldigt, skulle åka ner till en central sportbar för att inmundiga pilsner och avnjuta fotboll på storbilds-TV, så hade spårvagnschauffören bestämt att han skulle åka en lite annorlunda väg. Varför inte? Ibland vill man ju ha lite spänning i sitt liv. Det kan man ju förstå. Ja, det har jag ju redan sagt. Pay attention! Han tycktes dock komma på andra tankar efter ungefär en tredjedel av färdrutten, då han plötsligt stannade och hävdade, med självklar auktoritet, att detta minsann var ändhållplats. Ikväll, i alla fall. Jag vet inte, kanske ville han också gå och ta en pilsner?

Annonser

Åtgärder

Information

One response

12 12 2010
Vi jubilerar! « En ond plats

[…] Ode till en sjukt keff grej, liksom (Oktober 2004) Den skakande historien om hur det gick till när jag insåg att den runkande spårvagnschauffören sannolikt finns på riktigt! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: