…Or I’ll be the saddest little girl in the world

20 04 2004

Sedan en vecka tillbaka ligger jag i dispyt med Bredbandsbolaget. Till följd härav sker exempelvis denna uppdatering via de, av mig så hatade, Macarna i skolans datasal. Min bredbandsuppkoppling har alltså fråntagits mig. Dagligen kontaktar jag bolagets supportavdelning för att, i alltmer spydiga ordalag, fråga om hur deras arbete fortskrider. Det gör det inte alls. Idag slog en tanke rot i mitt huvud som mer och mer låter som en god idé. Kanske är det inte alls en god idé utan bara en fix idé som kommer sig av min växande frustration. Hur det nu är med det så funderar jag på att skriva en artikelserie om Bredbandsbolagets kundservice. Andlöst spännande, inte sant?

Jag börjar annars vänja mig vid att sköta min research på stadens olika bibliotek. Jag föreställde mig att det skulle vila ett romantiskt skimmer över att hänga över stadsbibliotekets mikrofilm, eller att begrava sig i dussintalet tunga och åldrade volymer om stadens ärofyllda förflutna. Veritas et scientas. Eller nåt sånt. Men det gör det inte, eftersom det överallt sitter unga flickor och skvallrar som vore de på ett café. Följaktligen är det enda skimmer jag känner då känslan av grinig gammal farbror med byxor till armhålan. Det får bli hemlån, även om det är tungt att bära. Det positiva är att man snappar upp ett och annat i förbifarten. Föga anade väl kassörskan på Pusterviks fik i slutet av 1800-talet att hennes väl tilltagna bakdel skulle omnämnas i historiska volymer. Få göteborgska rövar kan skryta om sådan ryktbarhet!

På den riktigt gamla goda tiden snittade medelsvensken c:a 69 liter brännvin på ett år. Då är även kvinnor och barn medräknade i statistiken. Det är mycket brännvin det. Det är nästan så att man är böjd att hålla med den författare som kallade invånarna i ett specifikt hamnkvarter för ”idel supare och lurendrejare”. Det har egentligen inte ett dugg att göra med min research, men är ändå ganska fascinerande, inte sant? Nej, istället skummar jag igenom gamla sägner och legender med hamnanknytning. Sjörået – den lilla slinkan, läser jag, kunde dyka upp ur havsdjupet och ställa frågor i stil med: ”Kan I fylla mi mus, far i Stubbaröja?” Och sånt är ju alltid spännande.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: